Den brittiska regeringen under Boris Johnson tog redan före Coronakrisen lättare på budgetrestriktioner och fick makten genom att vinna över traditionella arbetarväljare. I Sverige är det mycket sällan Moderaterna numera talar om De Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt.
Det är lätt att tänka på De Nya Moderaterna vid läsning av förre brittiske premiärministern David Camerons memoarer. Han lär för evigt bli förknippad med att ha utlyst och förlorat folkomröstningen om brittiskt EU-medlemskap. Men innan dess gick det bättre. Cameron blev partiledare för Konservativa Tories 2005 efter tre raka valnederlag.
Partiet behövde, med Camerons favoritord, moderniseras. Det dög inte att bara tala om lägre skatter, brottslighet och misstro mot EU. Tories hade tappat fotfäste i större städer, hade få kvinnor och personer från etniska minoriteter på ledande poster.
Cameron breddade budskapet och rekryteringen. Budgetdisciplin och marknadsreformer kombinerades med satsningar på välfärd och höjt u-landsbistånd. När det gäller bistånd låter Cameron nästan som vore han på ett folkpartimöte från förr, när höjt bistånd var en FP/L-paradfråga.
Införande av samkönade äktenskap var en viktig symbolfråga för att visa ett mer liberalt och inkluderande Toryparti. Utan några beslut om formell kvotering har Tories fått fler kvinnor och minoritetspersoner i parlament och i regering.
Så mycket påminner om Moderaternas omorientering. Då gällde det att söka sig mot mitten och vara öppen och modern.
En tydlig skillnad jämfört med Nya M är dock invandringen. Camerons Tories ville hålla nere nettoinvandringen.
Nu har populismens framgångar skakat om de stora högerpartierna. Moderaterna har åter bytt skepnad och tappat stöd. Tories har, delvis tack vare det brittiska valsystemet, kunnat fortsätta regera trots oenighet om Brexit och hot från än mer EU-fientliga populister.
Men är den nya inriktningen mer hållbar än den förra? Kan en konservativ regering i Storbritannien för att behålla de nyvunna arbetarväljarna föra en politik där staten växer.
I en krönika i Economist nämns ett intressant alternativ. Där skulle Tories ta strid både med nyliberalers marknadsfundamentalism och mjukvänsterns stundtals intoleranta dominans inom universitets- och kulturvärlden.
Något för M? Tveksamt, trots tal i den riktningen från MUF-ordföranden får nog Moderaterna svårt att kritisera ”marknadsfundamentalism”. Kan det i stället vara något för Liberalerna? Kritik av grupptänkande, identitetspolitik och marknadsfundamentalism ligger väl i linje med socialliberala traditioner.