Att Storbritanniens premiärminister Boris Johnson har hamnat på en intensivvårdsavdelning påminner oss om att ingen är immun mot coronaviruset. Och att regeringar runt om i världen behöver ha en plan för när och om ledande politiker blir svårt sjuka under coronakrisen. 

Det har nästan gått två veckor sedan Johnson testades positivt för viruset. Flera andra brittiska ministrar och Johnsons viktigaste politiske rådgivare har också satts i karantän. Under Johnsons frånvaro tar utrikesminister Dominic Raab över premiärministerns uppgifter.

Situationen påverkar förstås hela landet. Storbritannien är likt en del andra europeiska länder hårt drabbat av coronaviruset, med hittills ungefär 5000 döda och ett fortsatt kraftigt stigande smittotal. I allvarliga kriser är behovet av en fungerande politisk ledning stort. 

In i det sista tonades allvaret av Johnsons hälsoläge ner. Så sent som under måndagsförmiddagen skrevs det på Johnsons twitterkonto att han var ”vid gott mod”. Enligt The Guardian (6/4) är flera ministrar kritiska till hur det hela har hanterats. Kunde premiärministern inte ha vilat i stället för att försöka leda landet från sjukhussängen?

Så här med facit i hand ångrar sig nog Johnsson för att ha skakat hand med coronasmittade på sjukhus, något han tidigare sade sig vara stolt över. 

Den brittiska regeringen har fullt fokus på att försöka hantera coronakrisen, men politiken står inte stilla för det. 

I helgen valde Labour Keir Starmer till ny partiledare efter Jeremy Corbyn. Rebecca Long-Bailey, Corbyns nära allierade, var Starmers största rival. Partiets katastrofval i december – då traditionella Labourväljare vände Corbyns politiska riktning ryggen – talade inte för Long-Bailey. Starmer försvarar visserligen en del av Corbyns politik, men inte i samma grad.

Att parlamentsvalet blev en sådan besvikelse för Labour - Tories fick egen majoritet - beror också på att Boris Johnson har varit en svår motståndare. "Vi har fått den starkaste majoriteten som vårt parti har haft sedan 1980-talet", som Johnson sade i sitt segertal. Märkbart många ”klassiska arbetarväljare” röstade för Brexit och sedan på Tories. 

Coronakrisen har fått Brexit och det vanliga politiska läget att hamna i skugga. 

Johnsons anhängare tröstar sig säkert med att premiärministern är 55 år gammal, inte direkt hör till någon riskgrupp och får bra vård. Men även den nye oppositionsledaren Starmer lär hålla tummarna. 

Politisk strid finns det tid för senare, inte nu.