Folkomröstningen om brexit i juni 2016 hade två alternativ: lämna eller stanna kvar, leave eller remain. Som bekant beslutade britterna med knapp marginal att Storbritannien skulle lämna EU. Efter mycket om och men, och två extraval, lämnade man slutligen unionen 1 januari 2020. Men riktigt ute är inte Storbritannien förrän tidigast om en månad, vid årsskiftet. Först då är alla villkor för utträdet utredda – när avtalet mellan Storbritannien och EU är klart. Först då kommer det också att stå klart vilken enastående bluff hela brexittanken har varit, från början till slut.
Det mest uppenbara felslutet 2016 var tanken om den framtida gränsen mot EU-landet Irland. Långfredagsavtalet från 1998 innebar en helt osynlig gräns mellan Irland och Nordirland, efter många decenniers blodiga strider. Att väcka allt detta till liv igen vore otänkbart för alla på de brittiska öarna. Men lika otänkbart för EU är naturligtvis signalen att länder kan lämna unionen och samtidigt behålla fördelar som pass- och tullfrihet.
Undantagen för Nordirland i avtalet med EU kommer inte att tilltala brexitörerna. Detsamma gäller alla andra förhoppningar av typen äta kakan och ha den kvar. Den som är utanför den inre marknaden är utanför alla dess fördelar. De 12 000 britter som helt lever på fiske, och alla andra i kuststäder där lämna-sidan vann stort, kommer att upptäcka att EU-länderna Frankrike och Spanien gör vad de kan för att skydda sin egen fiskeindustri. Omkring 70 procent av den brittiska fångsten exporteras i nuläget till EU.
I det korta perspektivet kommer brexitavtalet att kosta fyra procent av landets BNP, enligt Office for Budget Responsibility (OBR). Sedan tillkommer minst tre miljarder kronor per år i ökade kostnader vid gränserna, tulldeklarationer med mera. Detta är oomstritt, även av hårda brexitörer. Det är sedan som (enligt dessa) alla kommer att vilja sluta de bästa avtalen med Storbritannien, det som ska göra imperiet stort igen. Formuleringen är ingen slump. Populisterna Nigel Farage (Ukip, Brexitpartiet) och Donald Trump kom fram samtidigt, sammanbundna av mediemagnaten Rupert Murdoch.
Farage har försvunnit sedan länge. Kvar för att sälja in det nya imperiet står Boris Johnson. Vilka har han med sig? Nordirland står på undantag och Skottland vill rösta om självständighet igen. Londons finansmarknad har aldrig varit med på båten, och efter hand kommer fler branscher att upptäcka att brexitlöftena var tomma. Det är så dags. Vinna, riva ned och dra vidare – sådan är populisternas natur, på båda sidor av Atlanten.