Pensionen räcker bara till hyra, mat och det allra nödvändigaste. Ingenting av allt man tänkt göra för egen del blev av. Glädjeämnena är få, till och med att handla och laga en god middag till barnen och barnbarnen känns svåröverkomligt. Varför blev det så här?

Det kan finnas många skäl till att ens livsinkomst blev lägre än planerat. Låg lön eller perioder av arbetslöshet är inte de viktigaste. Det är i stället sjukdom, att man slitit ut sig på sitt jobb och inte orkat jobba heltid, och verkligen inte hela vägen till 65-årsdagen. Samt att man gått ner i arbetstid under perioder, för att ta hand om barn eller gamla föräldrar.

Arbetsmiljö och bristande jämställdhet är definitivt samhällsproblem som måste tas på största allvar. Men måste de kopplas till pensionssystemet? Socialdemokraterna tycker det och har fått igenom sin hjärtefråga i höstbudgeten, efter förhandlingar med övriga januaripartier. ”Systemet är riggat för höginkomsttagare”, säger socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) till SvD (29/9).

Och det är klart att det är. Det är till och med själva poängen, att det finns en tydlig koppling mellan det man tjänat och det man sedan får i pension. Nu tillför regeringen upp till 600 kronor i månaden till alla som har en pension på 9 000-17 000 kronor, via statsbudgeten och helt utanför pensionssystemet. Totalkostnad landar på sex miljarder kronor när det är fullt genomfört.

Det nya tillägget skickar ut en rad signaler. Syftet är enligt Shekarabi att höja förtroendet för pensionssystemet men vad han gör är att sänka det, rejält. Vem kommer nu att kunna planera sitt arbetsliv inför pensionen? Gå upp i tid när barnen blivit stora? Jobba till 66 eller 67 år? Nej, nej, tänk på tillägget så att du inte blir utan.

Det här är naturligtvis bara början. Den som jobbat över 40 år som undersköterska kommer att kräva respektavstånd till dem som jobbat betydligt mindre. Och så vidare. Gap kommer att stängas och nya politiska löften att avges. Så småningom är det tänkt att tillägget ska inlemmas i pensionssystemet, till exempel genom höjda avgifter, men när det kan bli återstår att se.

Risken är överhängande att Sverige hamnar där till exempel Frankrike befinner sig, att stora underskott i pensionssystemet måste täckas varje år. Tiden då Sverige var ett stort föredöme på pensionsområdet är i alla fall förbi. Det är ett högt pris att betala för att en hårt trängd socialdemokrati behövde något som hejdade tappet av LO-väljare. Första maj 2018 blev det sagt i talet av Stefan Löfven. Nu är det också gjort.