Moderaterna presenterade på måndagen sin nya klimatpolitik i nio punkter, med bland annat ökat klimatbistånd och att driva på för ett globalt pris på koldioxidutsläpp (DN Debatt 13/9). ”Ingen sitter själv på alla svar, men vår ambition är att Moderaterna ska vara Sveriges riktiga miljöparti”, skriver partiledaren Ulf Kristersson.
Vid 10-tiden på förmiddagen replikerade miljöminister Per Bolund (MP) på twitter: ”Ledsen … med en blandning av fortsätt med det som redan görs, slå in öppna dörrar och ogenomförbara fantasier blir man … bara en bromskloss som vanligt”.
Även om Bolund skulle ha rätt, och själv sitter på alla svar – hur många miljöministrar i världen finns det som har en högeropposition som vill fortsätta med det som görs och slå in öppna dörrar? Är det av noll och intet värde för Bolund att sju av åtta riksdagspartier står bakom det klimatpolitiska ramverk som stipulerar netto-nollutsläpp 2045?
Miljöaktivister brukar ibland avfärda borgerlig miljöpolitik i allmänhet, och moderat dito i synnerhet, som ”teknikoptimistisk” – i betydelsen att tekniska framsteg ska lösa klimatkrisen. På så vis kan vi alla ”fortsätta leva som förut”, med bibehållen tillväxt och utan drakoniska utsläppsminskningar.
Det vore illa om det vore så, men så är det alltså inte. Det råder bred politisk enighet i Sverige om att det är bråttom att fasa ut den fossila ekonomin. Den stora skillnaden mellan exempelvis M och MP är i stället synen på utsläpp på hemmaplan kontra globala utsläpp, som visar sig i ärenden som oljebolaget Preems utbyggnad på västkusten och senast gällande Cementa på Gotland. En annan stor skillnad handlar om den fossilfria kärnkraftens vara eller icke vara i den svenska energimixen.
Om Sverige ska klara de högt ställda klimatmålen behövs både tekniska landvinningar och stora åtstramningar av allt som orsakar utsläpp av växthusgaser. Det krävs en renhårig diskussion om vilka energislag som kan avvaras respektive skalas upp på vägen mot nollutsläpp. Svåra avvägningar av jobb, skatter och livsvillkor i städer och på landsbygden måste göras.
Den breda enigheten i riksdagen ska därför tas till vara, men Miljöpartiet vill snarare sätta stopp för diskussionen genom att sätta upp orealistiska mål, som netto-nollutsläpp redan 2035 eller stopp för bensinbilar redan 2025 (utspel inför höstbudgeten).
Varken Kristersson eller Bolund har alla svar. Men på båda sidor av blockgränsen finns både goda idéer och argument för vägen fram till det fossilfria samhället. Sverige har ett bra läge. Med större respekt för de skillnader som ändå finns kan kraften i förändringarna öka ytterligare.