Det är i så fall mycket svårt att förstå. Man får inte vara så besatt av blockpolitiken att partier som ofta är varandras motståndare inte kan föra ett seriöst samtal om verkliga samhällsproblem. Det var den liberala och socialdemokratiska koalitionsregeringen under Nils Edén (L) och Hjalmar Branting (S) som under åren 1917-18 drev igenom allmän och lika rösträtt, parlamentarism och ett antal andra avgörande reformer. Att samma två partier vill uppmärksamma detta märkesår borde inte förvåna någon.
Året 1918 var, som Sydsvenskans Per T Ohlsson skrivit i en nyutkommen bok, det år då Sverige blev Sverige. I vår tid utmanas den demokratiska samhällsmodellen från ett helt nytt håll. Populistiska högerpartier vill, som professor Sverker Gustafsson sade i den inledande föreläsningen, inte införa diktatur av 1900-talsmodell. Men de vill få bort det liberala i själva demokratibegreppet genom att underminera rättsväsendets och mediernas oberoende och vingklippa eller likrikta forskning och kulturliv. Varför skulle inte engagerade demokrater i olika partier kunna samtala om dessa nya hot?
Nu fick deltagarna, ganska jämnt fördelade mellan liberala och socialdemokratiska sympatisörer, lyssna till politiska analyser och samtal på en nivå högt över den som vanligen bjuds i valrörelser och partiledardebatter. Det är naturligt att argumenten under valrörelserna förenklas och slipas ned – också det hör till demokratin. Men det måste också gå att föra politisk debatt på ett annat sätt. Det ena förutsätter faktiskt det andra.
Förutvarande finansministern Allan Larsson (S) har nyligen skrivit en lång rapport till EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker om de stora vågrörelser som han menar har präglat efterkrigstidens politik i västvärlden, oavsett vem som regerat (How can we understand the times we are living through). En lång period av växande offentliga åtaganden, från krigsslutet till 1970-talet, avlöstes kring 1980 av en period av avregleringar som i sin tur tycks ha ebbat ut efter finanskrisen 2008. En liknande analys utvecklas av den amerikanske statsvetaren Mark Lilla i den nyutkomna boken The Once and Future Liberal, om desorienteringen i amerikansk politisk debatt.
Den ”nyliberala” vågen från 80-talet och framåt har bidragit till tillväxt och minskad fattigdom i stora delar av världen, men också till stagnation och ökade klyftor i redan rika länder. Här såg Allan Larsson en del av förklaringen till högerpopulismens frammarsch. Uppgiften nu, för partier med i övrigt olika ideologisk bakgrund, blir då att hitta vägar att förena frihandel, fri rörlighet och fortsatta tekniska framsteg med insatser mot sociala och ekonomiska klyftor. Mark Lilla för sin del skriver om att återvinna medborgarskapsbegreppet och övervinna den så kallade identitetspolitik som grasserar både i USA och på andra håll och som syns tydligt också i populismen.
Förre FP-ledaren Bengt Westerberg instämde i stora drag i Larssons bild. Han argumenterade för utveckling och förstärkning av socialförsäkringssystemen och för åtgärder som möjliggör livslång utbildning när näringsliv och arbetsmarknad förändras. Han ifrågasatte också den retorik på temat att samhället ”går sönder” som, beroende på majoritetsförhållandena, kan höras på båda sidor av blockgränsen. Det är ett uttryckssätt som bara hjälper populister, som själva saknar både analyser och seriösa förslag.
TCO:s ordförande Eva Nordmark fyllde på med tillbakablickar på särbeskattningsreformen 1971, föräldraförsäkringen 1974 och den stora skattereformen 1990-91, medan europaminister Ann Linde (S) och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (L) diskuterade hur EU ska kunna värna Europas demokratiska landvinningar. Ingen lär ha vunnit eller förlorat väljare på detta seminarium, men så var syftet också ett helt annat.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör