Det rådde finansyra på fredagen, med breda uppgångar på världens börser. I grunden är det positivt, ett tecken på ljusglimtar i coronakrisens globala mörker. Som Donald Trumps nya inriktning att öppna USA igen från första maj, eller Tysklands regeringsuttalande om att viruset är under kontroll. Löftesrika framsteg med att ta fram en medicin för behandling av covid-19 är ett annat exempel.
Marknaden kommer säkert att gå upp och ned ett antal gånger till under våren och sommaren. Men ändå, skönt med lite positiva besked och uppgången sker väl från en riktig bottennivå efter månader med en kris som beskrivs som värre än finanskrisen, i paritet med 1930-talet? Nej! Inte alls, faktiskt. Nedgången på Stockholmsbörsen hittills under 2020 skrevs till 14 procent i går eftermiddag, vilket är mindre än hälften av uppgången under fjolåret, 35 procent. Hur är det ens möjligt?
Sanningen är att det finns sådant som är viktigare för finansmarknaderna än massarbetslöshet och konkurser bland småföretag. Börskurserna har stigit alltsedan Magdalena Andersson och en lång rad finansministerkolleger gick ut och sa att de tänker göra vad som helst, ”whatever it takes” som ECB-chefen Mario Draghi upprepade när valutan euro var hotad i början av 2010-talet.
Med tusentals miljarder dollar av skattebetalarnas pengar i ryggen har det varit ”köpläge” i rubrikerna i affärstidningarna. Centralbankerna köper obligationer till höger och vänster och räntorna kan fortsätta hållas nere. De arbetslösa får konsumera med en generösare a-kassa i stället för sin lilla lön, medan småföretagare brottas med byråkratin för att överleva på lån. ”Sällan har avståndet mellan den finansiella och den riktiga världen känts längre än under coronakrisen”, skriver krönikören Andreas Cervenka (DI 15/4).
Köpfesten på börsen garanteras alltså av staten, men bekostas av småspararna. Under mars månad togs 80 miljarder kronor ut från aktiefonder i Sverige, och ytterligare 28 miljarder från blandfonder, enligt statistik från Fondbolagens förening. Oron är förståelig. Det handlar om pengar som ska bekosta en trygg ålderdom eller barnens första bostad. Rädda vad som räddas kan, tänker man när hela världen stänger och värdeminskningen inleds.
Men sett till andra kriser är det knappast rationellt, i alla fall inte om pengarna ska användas de närmaste åren. Storkapitalet är å sin sida hyperrationellt, men någon gång kommer tålamodet att tryta för dem som betalar och deras folkvalda. Kanske sker det i samband med en massiv andra coronavåg till hösten?