Gångträning på mottagningen för långtidscovid på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Den som känner symtom av en sjukdom och insjuknar drabbas också av ett stresspåslag. Tänk om jag blir allvarligt sjuk och aldrig mer kan jobba, eller till och med dör? Den här typen av posttraumatisk stress är ett välkänt fenomen inom sjukvården som uppkommer efter olyckor eller hastiga insjuknanden. Ju värre bilder och berättelser från andra drabbade, desto mer stress förstås.
För drygt 20 år sedan hade alla läst, sett eller hört om whiplashskadade (pisksnärtskadade) som fått sina liv förstörda, främst efter trafikolyckor. Drygt 30 000 per år sökte hjälp för sådana skador, vilket ledde till statliga kostnader på fyra miljarder kronor för vård och sjukskrivningar. Whiplashkommissionen tillsattes av regeringen 2002 och från 2004 började fenomenet whiplash att försvinna från radarn. Det berodde delvis på trafiksäkerhetsåtgärder, men mest på att man kunde reda ut skillnaderna mellan verkliga whiplashskador och symtom som hade andra orsaker.
År 2021 är medieklimatet ett helt annat. Alla googlar sina symtom på minuten och dagen därpå är man kanske med i en Facebookgrupp som utbyter erfarenheter och ställer krav på att läkarkåren, och senare Försäkringskassan, ska godkänna symtomen och sammanfatta dem med en diagnos.
I SVT Morgon (13/4) diskuterade två läkare den nya sjukdomen långtidscovid, en mängd svåra symtom som består efter en genomgången infektion av covid-19. ST-läkaren David Gyll hade i en debattartikel i Läkartidningen (22/3), tillsammans med ett flertal läkare och professorer, hävdat att liknande symtom som de som uppges för långtidscovid setts också vid exempelvis bilolyckor och hjärnskakningar.
Judith Bruchfeld, överläkare på Karolinska, spände ögonen i honom och slog fast att hon sett ”en hel del symtom vi inte känner igen”, samt att man måste lyssna på patienterna som i någon mening alltid har rätt. Hon efterlyste ett vetenskapligt förhållningssätt i mottagandet av nya rön. Ingen däremot. Men David Gyll hävdade att bevisbördan måste finnas hos den som påstår att det finns en ny sjukdom. Och hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Ingen av dessa två läkare vet om långtidscovid finns, men de har olika perspektiv på möjligheten. Frågan är varför den som söker andra förklaringar så lätt betraktas som den onde, den som inte tror på patienten. Som vi sett är ju det ett förhållningssätt som kan bidra till minskat lidande för mycket stora grupper.
Det lär tillsättas åtskilliga kommissioner när pandemin väl är över, och en av dem kan mycket väl gälla långtidscovid. Men vi ska inte vänta till dess om det går att minska lidandet för många som haft covid-19.