Sverigedemokraten Richard Jomshof förtjänar kritik för hätska uttalanden. Men oppositionen, som kräver att han petas från rollen som justitieutskottets ordförande, överdriver hans betydelse för Sveriges säkerhet. Och vill Vänsterpartiet verkligen peta politiker som "provocerar" aktörer i omvärlden? 

På måndagens presskonferens med S, V, MP och C hävdade Ardalan Shekarabi, gruppledare för S i justitieutskottet, att Jomshof måste bort från sitt uppdrag då han "bidrar till att eskalera situationen" i detta "svåra säkerhetspolitiska läge". En journalist påpekade att regeringen i kontakten med andra länder nämnt kritik mot koranbränningarna, inte Jomshof. Hen frågade: Har ni några exempel på om företrädare från muslimska länder ser problem med just Jomshof?

Shekarabi svarade med att mumla om att "statsministern har rätt" om att "vi alla måste ta ett ansvar".

Med andra ord: Nej, Jomshof är inte central för säkerhetsläget. Det skulle förvåna om Erdoğan eller islamistiska terrororganisationer ens vet vem karln är.

Gudrun Nordborg, Vänsterpartiets representant i justitieutskottet, har tryckt på att Jomshof måste avsättas då han är "provokativ" (SR, 14/8). Men om Erdoğan och andra staters representanter ska undvika att "provoceras" ligger fler svenska politiker i klistret. 

I fjol viftade Nordborgs partikamrater med PKK:s flagga i Almedalen. En av dem, Vänsterpartiets Malcolm Momodou Jallow, sitter nu som ordförande i civilutskottet. Inte är V plötsligt emot "provokativa" politiker?

Upprörs man över att Jomshof angriper islam finns det däremot gott om exempel att peka på. Så sent som i årets Almedalsvecka jämförde han islam med nazism (!) (Dagen, 30/6). När sedan statsminister Ulf Kristersson har gått på äggskal för att hantera protesterna mot koranbränningarna vred Jomshof upp volymen ytterligare. Profeten Muhammed, twittrade Jomshof, var "krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren". 

Inte i närheten av lagbrott, men uppenbart irriterande för regeringen.

Anti-islam är sedan länge en del av SD:s dna. Det var partitidningen SD-kuriren som i början av 2006 startade en karikatyrtävling när bojkotten och hoten riktades mot framför allt Jyllands-Posten och Danmark. Efter publiceringen av en Muhammedkarikatyr släcktes SD-kurirens sajt ned. Historien slutade med att Laila Freivalds (S) fick avgå som utrikesminister. 

Den nuvarande regeringen vet att det, oavsett säkerhetsläge, inte på det sättet går släcka sajter – eller sociala medier-konton. Och SD känner väl till fördelarna med att ges uppmärksamhet och uppblåst betydelse – av politiska motståndare.