I onsdags rapporterade Akademiska sjukhuset att det åter råder ”normalläge efter covidkrisen” (UNT 19/8). Nu vårdas tio patienter med covid-19 på sjukhuset, sedan snart en vecka behöver ingen av dem intensivvård, och de särskilda avdelningarna för pandemin har stängt. Det låter bra, men faktum är att normalläget i vården inträdde för flera månader sedan (ja, akutkaos, vårdplatskris och semesterstrul är tyvärr normalläge).
För cancerpatienter råder tvärtom fortsatt krisläge, och det kan bli betydligt värre på några års sikt. Tidskriften The Lancet publicerade 20/7 en studie av drygt 90 000 patienter med fyra olika cancerdiagnoser. I gruppen uppskattades 3 300-3 600 fler dödsfall under perioden av lockdown i Storbritannien, sedan i mars. Samtidigt förväntas en stor ökning av framtida dödsfall, ett resultat av uteblivna nya diagnoser under pandemin.
I våras diagnostiserades 30 procent färre nya cancerfall än förväntat i Region Stockholm (Sveriges Radio 7/7). Nya lungcancerfall har minskat med 50 procent i Västra Götaland, 24 procent i Stockholm och 40 procent i Skåne. Och så vidare. ”En del är säkert rädda för att bli smittade inom vården, andra vill helt enkelt inte störa på grund av covid-19”, säger Anna-Karin Tzikas, överläkare på Regionalt cancercentrum väst (3/8).
Man kan utgå ifrån att det finns en koppling mellan oviljan att störa och upprepandet av frasen ”vården är fortfarande tungt belastad” vid varje pressträff om coronapandemin. När siffrorna alltför tydligt talat ett annat språk, när antalet covidpatienter på IVA sjunkit med 95 procent, har det sagts att ”vården behöver en andningspaus”. Det är sant förstås, men pausen för cancerdiagnoser och annan viktig vård måste upphöra omedelbart.
Det måste gå att hålla flera bollar i luften samtidigt. Fruktan för en andra våg eller enstaka utbrott av smitta kan inte hålla hela vårdapparaten i limbo under hösten. Beredskapen ska naturligtvis vara fortsatt hög. Men att beta av operationsköerna och upptäcka fler tumörer i ett tidigt skede är också en nyckel till återhämtningen.
Året på Akademiska sjukhuset inleddes med budgetkris och krav på stora nedskärningar. Coronakrisen kom och ställde allt på ända, men kanske inte bara i negativ bemärkelse. Krisen har dels slagit fast en gång för alla hur central vården är i ett fungerande välfärdssamhälle – och dels lämnat ett fönster på glänt för att ta itu med det stora problemet: hur framtidens vård ska styras, politiskt och på sjukhusen. ”Normalläge” på Ackis är ju faktiskt ingenting som någon vill ha.