Det råder för närvarande blodbrist i Göteborg, som personal uppger är orsakad av en våg av knivdåd. Blodbrist på sjukhus runt om i landet är ett återkommande problem och i maj rapporterade SVT Uppsala att länet hade vad som betecknades som "akut blodbrist" i nästan alla blodgrupper. “Skulle en stor olycka ske nu så ligger vi illa till” sa Margaretha Östlund, marknadsansvarig på GeBlod i Uppsala, då.
Den som donerar blod får i dagsläget en riktigt knapp ersättning. Det kan handla om en trisslott, ett presentkort eller om det rör sig om rena pengar, en symbolisk summa på runt 30 till 50 kronor. Det är altruism och välgörenhet som är ledorden. Att någon skulle vilja tjäna sig en slant på att ge blod ses som kontroversiellt, då fattiga personer befaras känna sig tvingade att donera i ett sådant system. I Australien och Brasilien är det till och med förbjudet att betala blodgivare.
Att all donation av blod ska ske utan kompensation är också i linje med World Health Organisations rekommendationer. Men till vilket pris?
Antalet godkända blodpåsar har minskat stadigt de senaste åren. Från 2010 till 2018 visar statistik från Geblod.nu en minskning på nästan 20 procent, samtidigt som den svenska befolkningen har vuxit med nära miljonen sedan dess. Fortsätter utvecklingen kan blodbristen komma att få dödliga följder.
I själva verket handlar det om kunskap från grundskolans samhällsvetenskap om utbud och efterfrågan: Har en viss vara – i det här fallet blod – ett högre värde än sitt pris kommer få vilja sälja den. Och blodbrist uppstår därför. Det är av samma skäl som mathyllorna i Venezuela ekar tomma, och av samma skäl som man måste köa i åratal för att få tag på en hyresrätt i en svensk storstad. Priset på varan är lägre än värdet och utbudet blir därför inte tillräckligt stort för att besvara efterfrågan.
“Men den mänskliga kroppen är ingen handelsvara att köpa och sälja på en marknad”, kanske någon invänder. Rimligen borde det vara upp till var och en att besluta vad som i ens egen kropp är en vara. Att sälja blod är heller inte att jämföra med prostitution eller försäljning av organ. Prostitution är väsensskilt och blod gror tillbaka, till skillnad från organ. Att donera blod är heller inte förenat med samma risker som organdonationer. Dessutom tillhandahåller Sverige sociala skyddsnät som gör att ingen lever på svältgränsen. Att någon blir “tvingad” att sälja blod är det alltså inte frågan om.
Det är därför dags att landstingen släpper sina ideologiska skygglappar och börjar betala de privatpersoner som väljer att donera blod de pengar som blodet faktiskt är värt. Bara normer och moralistiska pekpinnar om vad man får och inte bör få göra med sin egen kropp står i vägen. För när olyckan väl är framme blir det svårt att försvara paroller om att blodgivning ska vara altruistiskt motiverat.