Auktoritära stater kan se mycket olika ut, på en skala från Nordkorea till länder där regimen i alla fall tillämpar någon form av fria val, med olika grad av frihet och tillåtande av opposition. Men situationen när en diktator börjar förlora greppet kan se förvillande lika ut. Buandena i Minsk 2020 kunde lika gärna vara Manila 1986, Bukarest 1989 eller Caracas 2017.
Att Aleksandr Lukasjenko, president i Belarus (tidigare Vitryssland) sedan 1994, snart har gjort sitt är de flesta bedömare överens om. Likt så många i hans position kan han inte förstå att han inte längre har folkets kärlek. Som om han någonsin haft det. Tecknen är många: hans flackande blick, försöken till eftergifter om nyval. En blandning av löften och försök till de gamla hårda nyporna, varpå han genast backar. Nej, Lukasjenko är snart historia. Den stora frågan är vad som kommer i stället.
De EU-ledare som nu fördömer diktatorn och det låtsasval som höll honom kvar vid makten, kan snart bli varse om att motståndaren egentligen är densamme som i Ukraina 2014, Vladimir Putin. Lukasjenko står visserligen inte högt i kurs Moskva, men ännu mindre önskvärt är ett demokratiskt nyval i Belarus med risk för en väst- och EU-vänlig politisk inriktning för landet.
Precis som i Ukraina kan Ryssland med kort varsel gå in militärt för att ”rädda” belarusierna från sin impopulära ledare. ”Risken för att Ryssland invaderar är rätt stor. Belarus är ännu viktigare ur säkerhetspolitisk synvinkel än Krim”, säger den ryska säkerhetsexperten Pavel Felgenhauer (DN 17/8). Han tillägger att ”om Ryssland går in kommer Lukasjenko att bli ersatt med en ur Kremls synvinkel mer pålitlig person”.
Läraren och tolken Svjatlana Tsichanouskaja betraktades som en marionett i valet förra helgen, sedan övriga oppositionspolitiker (bland dem hennes make) antingen fängslats eller gått i exil. Men nu säger hon sig vara beredd att leda landet, fram till att öppna och fria val kan hållas. Den som tror att det kommer att gå lätt har dock sannolikt räknat fel.
Det är också möjligt att Putin räknar fel. Belarus är inte Ukraina. Landet har en helt annan historia (läs DN-korrespondenten Anna-Lena Lauréns utmärkta kolumn 14/8) och är exempelvis inte alls så ryskt som det ofta uppfattats av omvärlden. De hundratusentals demonstranterna i Minsk har en politisk agenda, en opposition med en organisation som finslipats under Lukasjenkoåren. De lär inte tystna inför ryskt stormaktsspråk. Då kommer stödet från EU-ledarna att vara ännu mycket viktigare än nu.