Barn tvingades under flera år att spela apatiska för att familjen skulle få uppehållstillstånd och för att föräldrar tjänade pengar på att arbeta som deras personliga assistenter. Först när socialtjänsten påbörjat ärenden för att omhänderta barnen tillfrisknade de mirakulöst. Det reportage av grävreportern Jenny Strindlöv som Expressen publicerade 3/1 är skrämmande läsning.
Att barn utnyttjas av sina vårdnadshavare och far illa för att få myndighetspersoner som möter familjerna vågar ifrågasätta trots tveksamheter, finns det inte längre något tvivel om.
Debatten om de apatiska barnen har ända sedan 90-talet varit både sårig och snårig. Under lång tid var det i det närmaste omöjligt att säga att uppgivenhetssyndrom hos asylsökande barn var något annat än en följd av traumatiska upplevelser i hemlandet och utvisningshot. Den som menade att apatin var simulerad kallades inte sällan främlingsfientlig.
Den prisbelönta journalisten och författaren Gellert Tamas gjorde 2006 ett reportage i SVT:s Uppdrag granskning, och skrev 2009 en bok med namnet ”De apatiska” vilka båda slog fast att det inte fanns något som tydde på att manipulation lett till barnens tillstånd. Socialstyrelsens vägledning till hälso- och sjukvården har också under lång tid varit att familjens roll är central för att barn ska tillfriskna från uppgivenhetssyndrom. Det och att familjen beviljas uppehållstillstånd.
Under ytan har dock ifrågasättanden bubblat och 2019 publicerade magasinet Filter ett reportage där man intervjuade ett antal personer som i dag är vuxna, och som av sina föräldrar tvingats låtsas vara apatiska för att öka chanserna till uppehållstillstånd. Då var det som att locket äntligen lyftes av. Därefter har också ett antal studier publicerats som visar att det tvärtom är negativt för apatiska barn att vårdas inom familjen.
En studie från Uppsala universitet som publicerades i höstas och som är baserad på journaler från hälso- och sjukvården, samt på akter från socialtjänsten och behandlingshem visar att en majoritet av de barn som separeras från sina föräldrar tillfrisknar medan de som är kvar i familjen oftast inte gör det.
Barn är lojala med sina föräldrar. Rädsla för repressalier från familjen gör att de också ofta gör som de blir tillsagda. Det måste de som utreder barn vara medvetna om. Att Socialstyrelsen i höstas ändrat sina rekommendationer måste också få fullt genomslag. Inget barn ska behöva fara illa till följd av att det används som försörjningskälla eller av asylskäl. Fram till i dag har ingen heller åtalats eller dömts för att ha utnyttjat sina barn på det här sättet trots att flera fall rullats upp. Det är dags att ändra på det.