Är det svenska strandskyddet en lag som förhindrar utveckling på landsbygden genom detaljreglering av tusentals dammar och vattendrag? Eller är det en lag som förhindrar att rika spärrar av hela kustremsor, stryper såväl allemansrätten som djur- och växtlivet? Både och, lyder svaret. Därför har den också varit omöjlig att reformera på ett vettigt sätt.
Det går alltså inte att rita en hundra meter bred remsa längs kusten och alla vattendrag och säga ”inte här”. Ibland är det uppenbart att skyddet behöver vara större – då kan det också utökas till 300 meter av länsstyrelsen. Ibland är motsatsen lika uppenbar. Vad som behövs, och som är så svårt att få till, är en rimlig bedömning om när och var undantag kan göras.
Utredningarna och betänkandena travas på varandra. De skarpa förslagen lyser med sin frånvaro, likaså de tydliga skrivningarna. Ändå blir kritiken massiv varje gång någon politiker säger ”reformera” och ”strandskyddet” i samma mening.
Bilden av ett förändrat strandskydd är och förblir en direktör i grälla badbyxor som mutat in sin strandremsa, med brygga, båthus och olika former av hinder för vanligt folk som skulle få för sig att doppa tårna i vikens vatten.
”Allemansrätten hotas av regeringens Tidöavtal”, skriver Aftonbladets ledarsida (11/12). Skribenten gör en hisnande jämförelse mellan en badbrygga som byggts av Ulf Kristerssons statssekreterare Johan Jakobsson och svenskarnas tillgång till naturen. Jakobsson trodde att han kunde bygga en ny och större brygga på samma plats som en tidigare, men det visade sig att han var tvungen att söka ny dispens (vilket han också fick). Regeringen väljer att göra om reglerna, dundrar AB:s ledarsida.
Ingenting tyder på detta. I betänkandet ”Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd” som regeringen vill jobba vidare med talas om att ta bort strandskyddet för sjöar som är mindre än 1 hektar (100 gånger 100 meter) samt att kommunerna ska ”ges en större roll i frågor som rör strandskydd”.
De fyra januaripartierna och förra regeringen kom med liknande skrivningar i sin utredning. Ingen är emot ett differentierat strandskydd. Några fläckar i Stockholms skärgård, på Västkusten och på Gotland kan inte styra förutsättningarna för att bo och leva i ett 450 000 kvadratkilometer stort land. Att det sitter fast beror varken på sjöfåglarnas häckningsområden eller på att vi som folk inte kan röra oss i naturen, tillgången är närmast oändlig. Det måste vara de grälla badbyxorna som spökar.