Miljöpartiet vill avskaffa betyget F, underkänt. MP-kongressen i november ska ta ställning till partistyrelsens förslag. Syftet är att ”minska utslagningen” av elever. Språkröret Märta Stenevi gör till och med den drastiska kopplingen att barnen ”behöver tre år till i skolan för att inte riskera att till exempel bli indragna i gängkriminalitet”.
Det är ett bakvänt resonemang. Tre år på gymnasiet utan tillräckliga förkunskaper kommer knappast att få tonåringar att känna sig mer inkluderade i samhället och mindre benägna till alternativa vägar. Men att den ene har fel betyder inte att den andre har helt rätt. Det målrelaterade betygssystemet har för en stor del av lärarkåren varit som att bevittna en bilkrasch i ultrarapid.
Under de första tio åren med A-F-systemet (2013-2022) underkändes 160 376 elever i grundskolan. Av dem var 58 procent pojkar och 45 procent hade utländsk bakgrund (Vi Lärare 23/5). Tidningen genomförde också en enkät där 1 080 lärare svarade. Av högstadielärarna ville 48 procent avskaffa betyget F medan 39 procent tyckte att det skulle finnas kvar.
Grundproblemet är bristande kunskaper i språk och matematik. Utfallet kan trollas bort med ett pennstreck men inte symtomen som bara tillfälligt blir osynliga och snart i stället landar i någon annans knä. Den politiska ingenjörskonsten har också kunnat ses på arbetsmarknaden. Problem med långtidsarbetslöshet? Avskaffa utvecklingsgarantin fas 3! Metoden kan sammanfattas i anekdoten om järnvägstjänstemannens lösning på att den sista vagnen alltid drabbades svårast vid en olycka: Koppla bort den då.
Vad ska man då göra med den ”sista vagnen”, de mindre studiemotiverade högstadieeleverna? Före 1990-talet gick de till tvååriga gymnasieprogram och i många fall sedan direkt till jobb. När alla programmen blev tre år hamnade de icke godkända eleverna på Individuella programmet med i slutändan mycket nedslående resultat.
Utbildningsminister Jan Björklund (L) försökte med sina skolreformer 2011 backa bandet för yrkeslinjerna, vilket misslyckades. Samtidigt infördes kunskapsskolan och de målrelaterade betygen. Sedan dess har lärarna kämpat med betygsnivåerna. Inte så sällan utsätts man för påtryckningar av föräldrar och skolledning med resultatet ”snäll-E:n”.
Utsorteringen pekas ändå ut som det stora problemet av kritikerna. Motsatsen ”alla ska med” är dock behäftat med ännu större problem. Någon sortering måste ju göras för den högre utbildningen och arbetsmarknaden. Kan den göras på ett sätt så att ravinen mellan E och F kan undvikas? Vad sägs om ett relativt betygssystem? Varför inte 1-5?