Nu vill regeringen ge polisen möjlighet att avlyssna personer utan att de är misstänkta för brott. Möjligheten ska vara avgränsad till personer som befinns tillhöra kriminella gäng, och hur exakt lagstiftningen ska utformas kommer utredas i det närmaste, aviserades det i fredags (SR, 27/8). Att göra utspel på fredagseftermiddagar, såsom förslaget ifråga, är ett klassiskt PR-trick för att undvika medial uppmärksamhet, eftersom många journalister och tyckare då antas ha slutat arbetsveckan för helgen och inte kan kommentera det förrän måndagen därpå, när det förmodas vara bortglömt.
Reaktionerna på förslaget har också kommit att utebli. Det är nästan som att “gängkriminalitet”, “kriminella gäng” och “gängkrig” har blivit magiska ord i det offentliga samtalet. Så snart orden kommer på tal så spelar det i stort sett ingen roll vad som föreslås. Alla blir med en gång rörande överens om att förslagen är helt nödvändiga i kampen mot gängen. Resonemang om möjliga målkonflikter och generell konsekvensanalys av förslagen syns inte till över huvud taget.
Självfallet är det så att gängkriminaliteten är ett av landets mest angelägna samhällsproblem. Och reformer som underlättar polisens och andra brottsförebyggande myndigheters arbete framstår som fullt nödvändiga. Samtidigt är brottsbekämpning knappast det enda överordnade samhällsintresset. Skulle vi införa polisstat skulle brotten förmodligen minska, men till priset av att vi inte längre skulle kunna åtnjuta den frihet polisen ursprungligen var tänkt att skydda.
Sverige skulle inte förtjäna epitetet polisstat enbart av att införa möjlighet till statlig avlyssning utan brottsmisstanke, men att tillåta den typen av verktyg hör samtidigt polisstater till. Oskyldiga skulle oundvikligen drabbas. Att avgränsa vem som tillhör ett kriminellt gäng eller inte är nämligen en svår för att inte säga omöjlig uppgift. Och av effektivitetsskäl skulle polisen sannolikt tolka begreppet extensivt. Lägg därtill den ändamålsglidning som brukar ske när snarlika förslag går igenom. Betydligt fler än den vaga gruppen “kriminella gäng” kommer säkerligen omfattas av avlyssningen när det visar sig att den kan användas för att förhindra brott begångna av andra också.
Motståndet som mobiliserade sig mot FRA-lagen var omfattande när det begav sig för ungefär 12 år sen. Demonstrationer, namnlistor, och ett relativt stort stöd för det nybildade Piratpartiet. Sedan dess har statens övervaknings- och avlyssningsverktyg blivit ännu mer omfattande, och ännu alltmer inriktad på människor som inte har med brottsmisstankar att göra. Frågan är var motståndet som var så starkt då, finns nu.