När ett regeringsparti inte längre förmår skilja på vad som är en regeringsfråga och vad som handlar om det egna partiets intressen, då är det hög tid för maktskifte. Som när försvarsminister Peter Hultqvist och integrations- och migrationsminister Anders Ygeman på fredag morgon höll en pressträff där de förklarade varför Sverigedemokraterna är ett hot mot Sveriges säkerhet.
Ministrarna har rätt i sak. Det är inte det som är problemet. Ingen utanför Sverigedemokraterna förnekar det problematiska med SD-företrädares nära band till Ryssland eller att partiet är sprunget ur – och fortsatt har starka kopplingar till – en högerextrem miljö. Det är därför självklart att varna för riskerna om vi efter valet kommer till ett läge där sverigedemokratiska tjänstemän tar plats på departementen.
Problemet med det socialdemokratiska utspelet är hur det presenteras, när det sker och varför ministrarna inte agerat tidigare för att bemöta detta.
Att Sverigedemokraterna kan utgöra en säkerhetsrisk har varit uppenbart länge och bara accentuerats sedan det (förnyade) ryska angreppet på Ukraina i slutet av februari i år. Visst finns Sverigedemokrater som kraftigt markerat mot Ryssland och den ryska aggressionen, till exempel Europaparlamentarikern Charlie Weimers, men det finns också en lång rad exempel på det motsatta förhållningssättet.
Om den socialdemokratiska oron över Sverigedemokraterna är så stor som Hultqvist och Ygeman nu säger, varför har man då inte agerat tidigare? Varför, om det inte bara är ett sätt att skifta fokus i valrörelsen, hölls inte denna pressträff i mars i år?
Och om nu regeringen bedömer att Sverigedemokraterna är den säkerhetsrisk som man nu vill uppmärksamma väljarna på, varför har de till exempel inte uteslutits ur säkerhetspolitiskt viktiga församlingar som till exempel försvarsberedningen?
Dessutom är det mycket tveksamt att använda sig av regeringsplattformen för att på det här sättet misskreditera en politisk motståndare. Den lätta partipolitiska maskeringen, pressträffen hölls på Sveavägen, förändrar inte att Peter Hultqvist och Anders Ygeman framträdde i egenskap av statsråd, och att de därmed gav budskapet större tyngd än om det ”bara” skulle ha kommit från Socialdemokraterna.
Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Men det gör det inte mer rätt för Socialdemokraterna att använda regeringsmakten som ett verktyg för att försöka fula ut sina politiska motståndare. Varken de rödgröna eller de borgerliga utgör särskilt aptitliga regeringsalternativ, men åtminstone några S-ministrar skulle uppenbart må bra av en tid i opposition.