Otaliga filmer och tv-serier kan inte ha fel. Om det finns någon stjärna på sjukhuset så är det varken direktören, chefsläkaren eller den hårt arbetande intensivvårdssjuksköterskan. Nej, det är han (nästan alltid en han) som allra tydligast står mellan liv och död när kroppens själva centrum och motor riskerar att ge upp. Hjärtkirurg, stjärnkirurg, toppkirurg, kärt barn har många namn. Hans framgång är liktydig med klinikens och sjukhusets framgång, och han måste skyddas till varje pris.
UNT granskade i december en av cheferna på Thoraxkliniken på Akademiska sjukhuset, Vilyam Melki. Det gällde hans vidlyftiga extraknäck i det egna företaget som sysslade med plastikkirurgi och ytterst hans bristande förmåga att sköta sitt chefsjobb. Nu försvarar Melkis chefskolleger en annan kirurg på kliniken. Kritiken mot den här kirurgen är ännu mer konkret. Han har testat en egen uppfinning på sina patienter, ett skydd mot stroke vid hjärtoperationer (UNT 11/5).
Enligt överläkaren Stefan James har produkten använts utan att andra på sjukhuset informerats, utan utbildning av personalen och utan den medicinska granskning som nya produkter normalt genomgår. Verksamhetscheferna på Thoraxkliniken försvarar sig med att det rört sig om ”en inledande utvärdering”, inte om ett kliniskt införande.
Kirurgen i fråga har patent på den nya utrustningen, och kan i förlängningen förstås tjäna stora pengar om den introduceras i vården. Vilyam Melki tjänade miljoner på sin plastikkirurgi. Kan det vara så att jantelagen har varit verksam i dessa fall? Att hårt kämpande läkare som ”aldrig kommer någonstans” inte ser med blida ögon på sådana som glider in och lyckas både på och utanför sjukhuset? Melki hade under lång tid en representant för läkarfacket emot sig, som registrerade sena ankomster till avdelningsmöten.
Men kritiken i båda dessa fall handlar om patientsäkerhet och oförmågan att sköta sitt jobb, om att viktiga rutiner inte har följts. I båda fallen har svaren från ansvariga chefer varit sena och undanglidande. Det viktigaste är att patienten på Akademiska sjukhuset kan vara säker på att alla anställda jobbar och gör sitt yttersta för deras skull, att den opererande läkaren inte har lojalitet mot någonting annat än den tjänst som står angiven på namnskylten.
Å andra sidan – kirurgen omnämns av flera som ”en stjärna och en topprekrytering för Akademiska”. Vad är väl sidoverksamheter och 80-timmarsveckor för upphöjda genier som dessa? De måste väl kunna få lite utrymme? Javisst, så länge de sköter sitt jobb och följer de regler som gäller!