”50 är det nya 30”, säger många i dag. Det skulle betyda att 70 är det nya 50. Äldre människor är i allt högre grad fysiskt och mentalt aktiva, friska och vältränade. Forskning visar att de allra högsta åldrarna kring 120 år verkar vara en övre gräns för vår art. Men allt fler människor kommer snart att leva allt närmare den gränsen.
Andra studier visar att man börjar bli ratad på arbetsmarknaden redan vid 40, trots kompetens och erfarenhet. Är det för att man har sämre ork? Knappast. Kondition och muskelstyrka kan öka hela livet. Eller hänger man inte med och kan lära nytt? Nej, andra studier visar att sådana åldersförsämringar kompenseras med råge av erfarenhet och rutin. Är man då mindre kreativ? Icke. Picasso var mycket produktiv tills han dog 92 år gammal. Misstänks man vara mesigare — eller ha för mycket skinn på näsan? Ja, man kan verkligen undra.
Äldre personer med anställning ser sig snuvade på karriärmöjligheter och vidareutbildning. Det orsakar slocknad gnista. Vilket leder till ännu sämre utvecklingsmöjligheter och stärkta fördomar.
Sedan Linköpingsforskaren Lars Andersson 2008 kom ut med boken ”Ålderism” har väldigt lite hänt i Sverige. Men nu börjar fler öster höjas för att få bort fördomar, stereotyper och hinder för seniora medborgare. Äntligen uppmärksammas att representationen av äldre politiker i församlingarna är på tok för låg i förhållande till befolkningssammansättningen. Många ifrågasätter varför de inte får jobba efter 67 fastän de orkar, vill och har massor att bidra med.
Finland går före. Ett system för deltidspension har haft stor framgång, liksom en informationskampanj om ”erfarenhet som nationell tillgång”, vilken ledde till ökad sysselsättning bland äldre.
Att äldre personer diskrimineras i Sverige är uppenbart. Vilket av naturliga skäl kommer att drabba de flesta av oss – fastän vi är precis lika unika då som förr.