I fyra års tid har företrädare för Sveriges regering kritiserat Kina för bortförandet av bokhandlaren och den svenske medborgaren Gui Minhai, samt för skenrättegången och fängslandet. Kravet har varit att Gui Minhai ska släppas fri. Det diplomatiska standardsvaret från Kina har varit att Sverige inte ska lägga sig i ett annat lands ”inre angelägenheter”.

Men när Gui Minhai tilldelades Tucholskypriset (av Svenska Pen) skruvades tonläget upp avsevärt. Om kulturminister Amanda Lind deltog vid prisceremonin för två veckor sedan skulle det få ”konsekvenser” för hela den svenska regeringen, meddelade ambassadören Gui Congyou. Kinesiska UD stödde honom då. Vad Peking säger om helgens utspel från ambassadören – ”vi har hagelgevär för våra fiender” – är oklart.

Hot brukar sällan fungera som diplomatisk metod. Det fungerade inte för Kina mot Norge efter att regimkritikern Liu Xiaobo tilldelats Nobels fredspris 2010. Ett tillfälligt ras för laxexporten i början av 2011 blev den enda mätbara konsekvensen. Den norska regeringen stod upp mot Kina, Sverige och andra stod upp för Norge. Och Norge var inte ens EU-medlem.

Ska man slå mot den som är mindre är plånboken ett mer effektivt maktmedel. Det har många afrikanska och asiatiska länder fått erfara. För tre år sedan skedde också ett inbrott på EU-mark då statsägda kinesiska Cosco köpte storhamnen Pireus vid Aten. Ett krisplågat Grekland såg sig inte ha något val, övergivet av de stora långivarna i EU som man var. Samma taktik fungerade inte i Lysekil, där en storhamn skulle byggas för två år sedan. Men Kina kommer att försöka igen, var så säker.

Egentligen är det mjuk makt som ska gälla för Peking, på vägen mot världsherravälde. Affärer och samarbete. Men man glömmer bort sig ibland, blir vansinnig på journalister och politiker som prompt ska påpeka att Hongkongbor har rätt att eftersträva demokrati eller att det är förkastligt med interneringsläger för uigurer. Då tittar Gui Congyou-typerna fram: ”Det ska ni enbart sk..a i!”

För den enskilde journalisten är det obehagligt att hamna på ambassadens lista över misshagliga personer. För en liten kommun med hög arbetslöshet kan det förstås vara lockande med en jätteinvestering runt hörnet. Liksom för nämnda stater. Varför inte ha lite överseende med det här med mänskliga rättigheter? Ett litet tag, i alla fall?

Det bästa framöver är att hålla ihop, inom Sverige och inom EU och FN, att bara mata på om mänskliga rättigheter. Ibland blir de galna i Peking och då får de väl bli det? Något alternativ finns faktiskt inte.