Forskarnas benämning på brottsutvecklingen i Sverige är ”färre men värre”. Antalet brottsanmälningar har minskat stadigt sedan 1970-talet. I Uppsala har antalet vardagsbrott minskat med 28 procent sedan 1999 (UNT 20/1). Enbart sett till statistiken framstår såväl kritiken mot polisen som den ökade otryggheten i samhället som helt obegriplig.
Men en närmare titt på vilka brott som nästan försvunnit och vilka som tillkommit gör att hela saken kommer i ett annat ljus. Visst är det exempelvis skönt för bilägare att det är snudd på omöjligt att forcera de moderna elektroniska låsen. Men å andra sidan var de många bilbrotten förr mer av karaktären olägenhet, pappersexercis med försäkringsbolag och verkstad, än starkt ökad otrygghet för brottsoffren.
En annan viktig faktor sedan millennieskiftet är internet och svenskarnas tillgång till uppkoppling. Nätet har i princip tagit bort tonårspojkarna från gatumiljön, med alkohol och slagsmål som en av följderna, och överfört dem till hemmen och spelandet. Utom en liten minoritet av pojkarna som numera står för en mycket stor andel av gängkriminaliteten, med skjutningar och sprängningar som de grövsta och mest uppmärksammade inslagen.
Antalet brott har alltså sjunkit samtidigt som otryggheten ökat. Slagsmålen och skadegörelsen gick kanske inte obemärkt förbi, men skillnaden mot en skottlossning är enorm. Ett tömt magasin eller en detonerad laddning i ett bostadsområde får stora konsekvenser för lång tid framåt, oavsett om någon dödats eller skadats.
En ficktjuv eller en väskryckare på 1980-talet fick kanske med sig några hundralappar, med tillgång till kod ett antal tusenlappar från närmaste bankomat. Dessa brott är av naturliga skäl mycket ovanliga i dag, men vid ett bedrägeri med bank-id på bankens nättjänst kan den äldre i ett nafs förlora hela sitt sparkapital. Färre men värre, som sagt.
Alla brott är inte lika allvarliga. Brottsstatistiken kan inte ses som en jämn smet. Brott mot människor är alltid allvarligare än brott mot saker. Att medborgare förhindras från att röra sig fritt utan att riskera att skadas eller dödas är dessutom ett mycket allvarligt hot mot samhällsbygget. De ansvariga politiker och polisledningar som låtit detta ske förtjänar därför stark kritik.
Kvinnor (främst) som utsätts för våld i nära relationer lever i det enskilda fallet med samma begränsningar, polisen och lagstiftarna har därmed samma uppgift. Att detta ”hamnar i skuggan” av skjutningarna är på samma gång naturligt och olyckligt, säger kriminologen Anders Östlund till UNT. Det har han helt rätt i.