Alliansen är tillbaka på banan efter Moderaternas partiledarskifte och det naturliga målet för samtliga fyra partier är att tillsammans försöka bli större än de rödgröna i valet 2018. Om det inte lyckas så är Jan Björklunds linje att alliansen som helhet bör samverka med Socialdemokraterna för att förhindra ett läge där Sverigedemokraterna kan utöva utpressning.
Björklund, liksom centerledaren Annie Lööf, har all heder av att så tydligt klargöra att aktiv samverkan med ett parti av SD:s typ måste vara utesluten. Moderaternas och Kristdemokraternas hållning är ännu inte lika klar.
Den votering om partiledarposten som hade kunnat bli landsmötets huvudinslag kommer inte att inträffa, eftersom Birgitta Ohlsson dragit tillbaka sin kandidatur. Den bottnade bland mycket annat i frustration över att så litet tycktes hända både inom L och inom svensk politik i övrigt – men stödet räckte inte. Vad som hade hänt om hon avvaktat till efter valet får vi aldrig veta.
Någon stor sakpolitisk skillnad mellan Ohlsson och Björklund finns inte – och inte heller kan man uppfatta någon skillnad i synen på regeringsfrågan. Föreställningen att det skulle finnas en utbredd ovilja inom L att samregera med övriga allianspartier har knappast någon grund i verkligheten – det är ju denna typ av regeringar som partiet har ingått i ända sedan det socialdemokratiska maktmonopolet bröts på 1970-talet.
Däremot är det en del av den liberala självbilden att känna stolthet över det egna partiets idétradition och insatser för demokratiseringen av Sverige. När politiken domineras av spekulationer i regeringsfrågan eller av taktikspel utan idéinnehåll så känner sig ideologiskt motiverade liberaler inte riktigt hemma. Man vill förvisso ha del i regeringsmakten, men också driva en egen politik som man kan försvara på ideologiska grunder.
Att göra det är inte alls omöjligt. Skolpolitiken, ett av partiets paradnummer, är både avgörande för landets framtid och ideologiskt central just för liberaler. Integration med inriktning på arbete och språkkunskaper, liksom jämställdhet, är andra politikområden av samma slag. Hit hör också individens rätt i kontrast till olika yttringar av hederskultur.
Europapolitiken, som ett uttryck för en övergripande internationalism, vinner antagligen inga val men är väsentlig för att partiets grundvärderingar ska förbli tydliga. Och inget av detta strider mot de ståndpunkter om exempelvis välfärd och valfrihet som skiljer ut allianspartierna gemensamt i förhållande till de rödgröna.
Ändå går det trögt. Och att bara vilja bilda regering räcker inte. Jan Björklunds uppgift är att visa att Liberalerna behövs, inte bara som en del i alliansen, utan i sin egen rätt.
Håkan Holmberg