Två veckor återstår innan ett styre i Region Uppsala måste formeras, den nya regionstyrelsen väljs vid fullmäktige 26 oktober. Vilka som än kommer till makten är utmaningarna till stor del desamma som de senaste 20-30 åren. Huvudfrågan som allt kokar ned till lyder: Varför vill inte läkare och sjuksköterskor anställas av regionen, i synnerhet inte av den dominerande arbetsgivaren Akademiska sjukhuset?
Problemet finns inte bara i Uppsala. I förra veckan kom Läkarförbundets stora undersökning som visade att ”6 av 10 läkare längtar bort”. Det har nästan blivit omöjligt att rekrytera läkare till vårdcentraler på landsbygden och på större sjukhus skrämmer stressen och vårdplatsbristen. För sjuksköterskor är situationen ännu svårare, på grund av massuppsägningar runt om i regionerna.
På måndagen kom ytterligare ett larm från barnonkologen på Akademiska. Efter att 13 sjuksköterskor sade upp sig i februari i år har endast 4-8 vårdplatser (av 12) hållits öppna och cancersjuka barn har fått skickas till andra orter för att få vård.
Oavsett om Uppsala får rödgrönt eller blågrönt styre (de troligaste alternativen) väntar en ännu större utmaning än tidigare år. Ett bra mått på attraktiviteten är användningen av hyrpersonal, som är det alternativ som återstår när luckorna i scheman ska fyllas. I år har kostnaderna för hyrpersonal på Akademiska stigit med 63 procent och kan landa en bra bit över 300 miljoner kronor för 2022 (UNT 22/9).
Sjukhusledningen svarade att man såväl ”tagit fram en åtgärdsplan” som ”bildat en arbetsgrupp” för att minska hyrkostnaderna. Den anställde som varit med några år minns nog en handfull planer av samma sort. Till exempel resurspoolen för tre år sedan som skulle trolla bort bekymren med bemanningen. Problemet var att ingen ville jobba i själva poolen.
De nya eller nygamla regionråden (och sjukhusledningen) kommer att klia sig i huvudet när det är dags för budgeten för 2023. Som vanligt sitter man i kläm mellan kostnader och attraktivitet. Sjuksköterskor (särskilt) vill ha mer betalt, vilket betyder risk för nya underskott och besparingar.
Men faktum är att de flesta som säger upp sig gör det på grund av stress eller scheman. Enligt en studie i Lund (Dagens medicin 25/3) angav bara tio procent av sjuksköterskorna som sagt upp sig lönen som ett av skälen. Det borde vara uppmuntrande. Allt tyder på att det går att organisera en vård som löser sitt uppdrag samtidigt som läkare och sjuksköterskor hellre söker sig dit än därifrån. Hur? Har den tillträdande ordföranden i regionstyrelsen ett bra svar?