I juni tillsatte arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) ett expertråd i arbetsmarknadsfrågor. Tanken var att samla forskare och experter i ett råd som skulle träffas två till tre gånger om året. Detta för att få en samlad bild av läget samt att utbyta kunskap och idéer kring utmaningarna på arbetsmarknaden.
I rådet ingår professorer, generaldirektörer och andra experter. Men arbetsmarknadens parter saknas. Detta fick i juni kritik av Almegas vd, Ann Öberg. Nu har även Socialdemokraterna vaknat till liv och vice ordförande i Arbetsmarknadsutskottet Teresa Carvalho (S) menar att regeringen undergräver den svenska modellen.
Arbetsmarknadens parter har givetvis insikter om hur svensk arbetsmarknad fungerar. Ibland ser de förmodligen saker som den samlade forskarkåren missar. Betyder det att de bör vara inbjudna till alla möten som arbetsmarknadsministern har? Inte nödvändigtvis.
Svensk politik får ofta kritik för att inte lyssna på forskningen. Nu tar Pehrson ett initiativ för ett öppet och ingående samtal med forskare. Risken är att mötet hade blivit sämre om arbetsmarknadens parter var inbjudna. Det är nämligen skillnad mellan forskning och opinionsbildning. När 9 forskare sätter sig i ett rum tillsammans med arbetsmarknadsministern blir samtalet annorlunda än när han sitter med arbetsmarknadens parter.
Parterna lyfter problem som är tagna från verkligheten. Men de kommer lyfta dessa i syfte att göra deras egen verksamhet enklare. Forskarna har ett mer övergripande perspektiv. Båda diskussioner behövs men det är nyttigt att ibland skilja dem åt.
Det är inte så att ministern aldrig träffar arbetsmarknadens parter. De är bara inte inbjudna till dessa möten. Det är provocerande att Socialdemokraterna i riksdagen menar att parterna behöver vara med på mötet för att balansera forskarnas bild. I en skriftlig fråga till Pehrson skriver riksdagsledamoten Serkan Köse (S) att parterna behöver vara där för att ”säkerställa en bred och balanserad diskussion om arbetsmarknadens utmaningar och möjligheter.” Som att parterna skulle moderera samtalet som då hade riskerat att bli fattigare.
En politikers jobb är att lyssna på en bred sammansättning av intressen och därefter avgöra vad som är den lämpliga vägen framåt. Det innefattar att prata med parterna, forskare och andra som har insikt i problematiken. Men man behöver inte göra det samtidigt.
Socialdemokraternas kritik mot expertrådets sammansättning är uddlös och gränsar till kunskapsförakt.