Det är också ett av de få synliga uttrycken för respekt för åldrandet som vederfars äldre personer. Respekten för den erfarenhet och kunskap som finns hos människor som åldrats är inte särskilt hög i Sverige; det kan många vittna om. Och redan drottnings Kristina lär ha uttryckt det i en känd sentens: Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal.
Att ingen ville bli gammal på 1600-talet går kanske att förstå. Frågan är om drottningens sentens gäller i Sverige i allmänhet och i Uppsala i synnerhet. Är det lockande att bli gammal i Uppsala?
Kommunen har tagit fasta på frågan och gått med i ett nätverk som WHO bildat. Detta ska sporra städer att bli mer äldrevänliga och en särskild guide för att driva på utvecklingen har utarbetats hos världshälsoorganisationen. Åtta förbättringsområden har utvalts. Så ska kommunerna erbjuda samhällsstöd med bra hälso- och sjukvårdstjänster, transporter och mobilitet, boende och bostäder, social delaktighet, utomhusmiljöer, parker och byggnader, respekt och tillhörighet, medborgardeltagande och sysselsättning samt kommunikation och information.
Ingen kan ha något att invända mot dessa åtta punkter men frågan är vad dessa har med åldrandet att göra. Dessa förbättringsområden måste ju gälla varje medborgare i kommunen, oavsett ålder. Eller kan det vara så att gruppen äldre är så försummad och osedd att man nu särskilt understryker att kommunpolitiken också måste inkludera dem som fyllt 65 och därför definieras som äldre?
I kommunens arbete med att göra Uppsala mer äldrevänligt har ett antal personer över 60 frågats ut. Många är nöjda med sitt liv och med kommunens rika utbud i alla avseenden. Det finns dock en del uttryck för missnöje som inte oväntat sticker ut. Sjuttio procent anser att det finns för få seniorbostäder och trygghetsbostäder och lika många är missnöjda med sin ekonomiska situation. Ungefär hälften är mer konkreta och säger att de saknar sittplatser i utemiljön och var tionde tillfrågad upplever boendemiljön som otrygg.
När det gäller särskilda boenden för äldre personer är det en kommunekonomisk fråga att lösa, medan andra konkreta problem är lättare att åtgärda. Fler bänkar kan ju inte vara vare sig dyrt eller svårt att ordna, inte heller att förbättra kommunikationerna. Eftersom indragningen av busshållplatserna måste ha varit en skrivbordsprodukt kan frågan återgå till skrivbordet och där lösas med att hållplatssystemet motsvarar de konkreta behov som finns hos alla bussresenärer.
För övrigt måste Uppsalapolitiken omfatta alla grupper i samhället i likvärdig grad. Det betyder att Uppsalas äldre bör tillförsäkras större möjligheter att påverka sitt boende och sitt behov av vård och omsorg men att de i övrigt ska tillförsäkras samma service som övriga i kommunen.
Kersti Kollberg
Fristående kolumnist