Liberalernas företrädare i form av partiledaren Nyamko Sabuni, den ekonomisk-politiska talespersonen Mats Persson och den skattepolitiska talespersonen Joar Forssell aviserade på SvD:s debattsida i veckan (20/7) att man i höstens budgetförhandlingar kommer att driva på för lägre inkomstskatter för dem som tjänar minst.
En sådan reform är i välkommen. Den som exempelvis bara tjänar 18 000 kronor i månaden får, om alla skatter räknas in, inte ens behålla hälften av det arbetsgivaren ursprungligen betalar. De höga skatterna på låga inkomster i kombination med höga sociala ersättningar skapar dessutom ofta alldeles låga incitament att ta sig in på arbetsmarknaden, vilket kan låsa fast människor i utanförskap.
Låt säga att kan välja mellan att vara ledig och dra in 8000 kronor netto i månaden eller att jobba heltid och dra in 10 000 i månaden är det många som skulle välja det tidigare. Men förutom att reformen kan aktivera människor är det, såsom artikelförfattarna noterar, också en fråga om friheten att kunna förfoga över sina egna pengar.
Vad som emellertid lyser med sin frånvaro är hur reformen ska finansieras. Politiker älskar att utlova guld och gröna skogar, men brukar inte tycka det är en lika kul grej att berätta vem som ska betala för kalaset. Om reformen ska vara meningsfull och på allvar märkas i låginkomsttagares plånböcker kommer det skapa otäckta hål i statsfinanserna på tiotals miljarder kronor årligen. Vad vill i så fall Liberalerna skära ned på?
Utlandsbiståndet? Nej, Liberalerna älskar att rädda världen. Kulturpolitiken? Nej, liberala partister sörjer dagligen samhällets svunna bildningsideal. Socialförsäkringssystemen? Knappast under en pandemi när arbetslöshetssiffrorna slår i taket. Försvaret eller skolan? Skulle inte komma på fråga. Minskade tillväxtsanslag för landsbygden? Möjligen, men svårt att få med sig Centerpartiet. Höjda skatter på annat? Skulle vara en svårt försvarad vinst för Socialdemokraterna.
Egentligen borde i princip alla förslag på sänkningar av skatten i högskattelandet Sverige vara välkomna. Men det måste kombineras med hårda prioriteringar om de ska vara värdefulla och kännbara. På sikt går det inte att peka på att staten ändå tjänar igen pengarna genom att fler kommer i arbete som en följd - skattekistan tar till syvende och sist stryk när skatten sänks tillräckligt mycket. Ska Sverige ha ett skattetryck som kan konkurrera internationellt och motsvara OECD-nivåer, som Liberalerna ofta talar om, måste välfärdens minst nödvändiga periferi skäras bort. Men är Liberalerna beredd att göra det?