LBJ, Lyndon B Johnson, var på flera sätt en stor president. 1.92 lång och en förkämpe för mänskliga rättigheter. Han var dessutom lynnig, hänsynslös och sexistisk. Efter honom kom Richard Nixon och smutsade ned ämbetet så djupt att något gick sönder för gott. Före honom var den självlysande John F Kennedy president i tre år, och som hans vice-president svor LBJ eden när Kennedy just mördats i Dallas. Ett år senare, 1964, ställde han själv upp i valet och vann. När han trädde tillbaka 1969 hade han och hans administration moderniserat USA. Lagstiftat mot segregation, satt federala program för utbildning, sjukvård, socialt stöd och bostäder för de med mindre pengar i sjön.
När LBJ mal fram sina reformer – för att de är RÄTT – genom ändlös övertalning, kohandel, utpressning och inkasserande av gentjänster, gör han det med båda fötterna stadigt förankrade i en patriarkal kultur. Filmen om honom, All the way, gestaltar en president där whiskyglaset aldrig är långt borta, inte heller rovdjuret bakom charmen. LBJ må se ut som en kamrer med stålbågarna på plats och ett ansikte man lätt glömmer men Kennedy visste vad han gjorde. LBJ är en politisk konstnär. Han skapar beslut.
All the way är en film om LBJ. Det är en film om politisk konst, om en svårgripbar men för oss alla livsviktig kreativitet som, när den utövas, gör våra liv bättre.
Processen att få till stånd beslut när intressena går isär, att kyligt kunna betrakta sina medmänniskor – både väljarna och politikerna runtomkring – som kollektiv som kan knådas, formas och påverkas och på samma gång se var och en, däri ligger en stor del av skickligheten. Hela tiden, fram till dess att beslut är fattat, vrida och vända på möjligheterna, pröva nya infallsvinklar, skaka på det politiska kalejdoskopet; problemlösning med människor som pusselbitar. I den politiska konsten ligger att förstå de djupaste känslorna som driver andra – och använda dem för att nå beslut.
Vem kunde ha trott det om LBJ? Utskrattad och förlöjligad efter att ha förlorat demokraternas nominering till Kennedy, som Robert A Caro skriver i sin biografi, blir han Washingtons driftkucku. Men när LBJ blir president har han decennier av politisk erfarenhet bakom sig, invald i representanthuset 1937, senator drygt tio år senare. Minst de magiska 10 000 timmarna, säkert mer, tränade han på att skapa beslut.
Ljusår från den sittande amerikanske presidenten som inte tränat en timme ens. Men också långt ifrån vår egen parlamentariska värld där politikerna kommer och går, stannar några år och drar vidare. Är konsten att skapa politik på utdöende? I sådana fall drabbar det inte bara dess utövare. Det föröder allas vår framtid.
Li Bennich-Björkman
Professor i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT