I Ekots lördagsintervju sa biträdande rikspolischef Mats Löfving att det finns minst 40 släktbaserade kriminella nätverk – klaner – i Sverige. Programledaren Monica Saarinen reagerade med att ”det låter ju väldigt kontroversiellt". Löfvings uttalanden har mycket riktigt väckt uppmärksamhet.
Oavsett om det är kontroversiellt eller ej, är dessa släktnätverk en viktig förklaring till de "parallella samhällsstrukturer" som ingår i definitionen av särskilt utsatta områden. Att det skulle röra sig om ett 40-tal nätverk borde kanske inte heller förvåna. Tidigare i år berättade Daniel Larsson, som polisinsatschef för Rimfrost i Uppsala, att man kan se kriminella familjer i Gränby och Gottsunda. Liknande mönster finns i flera städer.
Författaren Per Brinkemo lyfte tidigt frågan om klaner, som i delar av världen hör till det normala. I länder och samhällen där staten är dysfunktionell ökar behovet av att förlita sig på familj och släkt. Att släkten ger den trygghet som staten inte erbjuder behöver förstås inte ha med kriminalitet att göra. Vi kan dock se att klanstrukturer, i länder som Sverige och Tyskland, har flätats samman med kriminalitet.
I år kom boken ”Familjen” (Monidal), av journalisten Johanna Bäckström Lerneby, om släkten Al Asim (som i verkligheten heter något annat). Släkten har satt skräck i Angered och andra utsatta områden i Göteborg. Det är ett tydligt exempel på en släkt med våldskapital och med många familjemedlemmar som kan kopplas till allvarlig kriminalitet. Drabbade förortsbor, som har flytt hit för att leva i trygghet, uttrycker i boken besvikelse över samhällets oförmåga att skydda dem från ”Familjen”.
Göteborgsexemplet tydliggör också hur fel ansvariga tidigare har hanterat frågan. Bostadsbolag med flera har tittat åt andra hållet, sett mellan fingrarna. Polisen samarbetade för några år sedan med släktens överhuvud, en inflytelserik imam i 60-årsåldern, för att få stopp på bland annat gängrelaterade skjutningar. Det är lätt att förstå lockelsen i att snabbt lösa ett problem, men samtidigt legitimerade man familjens maffiametoder.
Nu råder andra tongångar. Polisens möjligheter att avlyssna även personer som inte är brottsmisstänkta diskuteras. Här måste varje steg i jakten på kriminella vägas mot den personliga integriteten. Och även om klanen är kollektivistisk, gäller det för rättsväsendet att inte döma enskilda på förhand. Som Bäckström Lerneby visar i "Familjen" tycks klanens makt kunna tryckas tillbaka – när polis och myndigheter börjar följa befintliga regelverk.