Inför årets första stora partiledardebatt (SVT Agenda 7/5) hade SD-ledaren Jimmie Åkesson kunnat vara på defensiven. Vid sidan av Tidöavtalet har inte partiet fått gehör för sina hjärtefrågor och enligt Novus majmätning har SD tappat var femte väljare sedan valet, ned till 16,4 procent.
Men samma dag gick oppositionsledaren Magdalena Andersson ut på DN Debatt och slog fast att ”SD:s högerregim hotar grunderna för vår demokrati”. Med regeringen som marionetter har SD inlett en orbansk omvandling av samhället med tystande av kritiska röster, förföljelse av journalister och storstädning på universitet och myndigheter. Inte illa, tänkte kanske Åkesson när han på kvällen ställde sig vid podiet.
Det blev ett tillfälle för honom att visa sig sansad och ansvarstagande, att framhålla vikten av ”ett starkt public service för den lokala demokratin i hela landet”, alltså ganska långt från den Åkesson som en gång ville lägga ned den ”vänsterliberala smörjan” P3.
Magdalena Andersson var den första att avdramatisera innehållet i Tidöavtalet på det migrations- och rättspolitiska området (vilket som bekant upptog en mycket stor del av avtalet). ”Att vi ska ha en stram migrationslagstiftning råder det ingen tveksamhet om”, sade hon (Expressen 25/10) och framhöll att ”paradigmskiftet skedde 2015”. Hennes egen regering hade också kontinuerligt arbetat för skärpta straff för att möta den grova gängkriminaliteten.
Angående demokratihotet är bevisningen ännu svag. Det är visserligen helt rätt att jaga och kräva tydliga svar av regeringen om varför universitetens styrelser plötsligt ska stöpas om och de externa ledamöterna väljas på kortare mandat. ”Säkerhetsskäl” är ett svar som inte inger lugn.
Redan kopplingen mellan lotterilagstiftningen och ”tystnande av kritiska röster” är betydligt vagare. Men oppositionsledaren väljer att blåsa på om hur hot, utrensningar och en likriktad kultur tillsammans pekar mot Sverigedemokraternas stora mål: ”Nu ser vi hur deras drömmars totalitarism börjar ta form”.
Tonläget i politiken är en viktig del av samhället. USA är också en mer relevant jämförelse än Ungern. Till slut vet man inte vem som började och det spelar också mindre roll. När man inför en lång rad val ”stått inför avgrunden” finns till slut inga ord om avgrunden väl skulle uppenbara sig.
”Vi har landat i att hans förordnande förlängs ett halvår och att det sedan är tid för en ny generaldirektör att ta vid”, skrev skolminister Lotta Edholm (L) om Peter Fredriksson 27/4. Det är inte riktigt som att uppmana sina anhängare att storma kongressen. Kan åtta partier vara överens om det, till att börja med?