Presskonferensen om Tidöavtalet blev en sverigedemokratisk pr-succé. Där stod till slut Jimmie Åkesson intill Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson. Sedan dess har det hävdats att vi nu kommer få se SD:s partiprogram praktiserat. Det har varnats för extrem nationalkonservatism och journalisten Henrik Arnstad uttryckte det som att "mycket tyder på att det svenska demokratiska statsskicket avskaffades 14 oktober 2022".
Men den som läser överenskommelsen kan snabbt se att många av SD:s hjärtefrågor, som tiggeriförbudet, ska manglas i utredningar. Annat handlar mest av allt om "signaler", som att "uppmuntra" återvandring. Signalerandet är obehagligt i sig, men leder inte nödvändigtvis till något konkret. Vi har lagar och förordningar, EU-rätten och lagrådet.
Ulf Kristerssons regeringsförklaring innehöll en hel del som många liberalt sinnade kan skriva under på. Han talade varmt om Sveriges internationella engagemang, inte minst genom en aktiv roll i EU. Kampen mot mäns våld mot kvinnor, mot hedersförtrycket och förtrycket av hbtq-personer nämndes.
Att kulturpolitiken ska ledas av principen om armlängds avstånd, betonades också. Kristersson tog upp Dawit Isaak och Gui Minhai, och om hur människor kämpar för demokrati i Iran. Invandringens positiva bidrag till Sverige nämndes även det.
Som en påminnelse om att politiken handlar om så mycket mer än om ett främlingsfientligt populistparti.
Visst talade den nye statsministern om en minskad invandring. Men att kalla Tidöavtalet och politiken som väntar för "SD-politik" är att göra det lite lätt för sig. Hade SD fått bestämma skulle politiken varit ännu hårdare. Moderaterna, och även Socialdemokraterna för den delen, står numera (åter) för en betydligt stramare invandringspolitik. Det är därför den politiken får genomslag.
Liberalerna då, kommer partiet hålla sig kvar i regeringen? De återkommande internbråken till trots, tyder mycket på det.
Johan Pehrson har med sig miljöminister Romina Pourmokhtari och skolminister Lotta Edholm in i regeringen, två politiker som den kritiska partifalangen troligtvis uppskattar. Dessutom har partiet de senaste åren - under Nyamko Sabunis partiledarskap - knappt gjort annat än att debattera regeringsfrågan. En betydande majoritet i partiet delar uppfattning med Johan Pehrson och partiledningen.
För ett halvår sedan var L mer eller mindre uträknat. Att både klara riksdagsspärren och få ministerposter är inte illa.
Men framför allt borde liberaler andas ut över att en klarsynt jurist som moderaten Gunnar Strömmer är vår nya justitieminister. Rättsstaten - SD:s önskelista, 1-0.