Lokala folkomröstningar kan fördjupa demokratin. Men det bör heller inte gå inflation i folkomröstningsinitiativ.
I onsdagens UNT argumenterade Stefan Hanna, med sitt nya parti Utvecklingspartiet demokraterna, för en folkomröstning om spårväg i Uppsala. Tillsammans med Landsbygdspartiet varnar Utvecklingspartiet för kostnaderna för spårvägsinvesteringen, som man uppskattar till ungefär 12 miljarder kronor. Man köper alltså inte S, MP:s och L:s lägre kostnadsuppskattningar och anklagar det politiska styret även för att inte utreda eller presentera underlag för alternativ till spårväg "på ett seriöst och transparent vis". Och eftersom beslutet om framtida kollektivtrafiksystem kommer att ha stor påverkan, över flera mandatperioder, vill Hanna och meddebattörerna ha en folkomröstning senast i samband med valet 2022.
I Knivsta, som ju efter en folkomröstning 1998 bröt sig ur Uppsala, har det under fjolåret samlats in namnunderskrifter för en folkomröstning om att omförhandla Knivstas fyrspårsavtal med staten. I höstas tog kommunstyrelsens ordförande i Knivsta, Peter Evansson (S), emot namnunderskrifterna.
Frågans laddning har att göra med hur Knivsta ska utvecklas: behålla karaktären av småstad, eller bli mer stadslik? Enligt fyrspårsavtalet, som är mellan kommunen, staten och regionen, ska Knivsta kommun detaljplanera för byggandet av 15 000 nya bostäder fram till 2057.
Tänker man sig 2,2 personer per bostad, genomsnittet i Sverige, motsvarar det planerade antalet nya bostäder nästan två nya Knivsta.
Ingen liten förändring, med andra ord. Det är lätt att förstå dem som valt Knivsta för att de vill bo i just en småstad, med de för- och nackdelar som det kan innebära. Till exempel hamnar kommunen, enligt en ny rankning av Sveriges kommuner och regioner, högt som en av landets mest trygga och säkra kommuner.
En stor expansion av Knivsta är en förhållandevis greppbar fråga. Frågan om spårväg i Uppsala är mer komplex. Men Utvecklingspartiets initiativ skulle åtminstone kunna få fart på diskussionen. För så stora investeringar är det givetvis viktigt att beslutsunderlaget är gediget och faktatungt.
Det finns frågor där folkomröstningar är helt fel väg att gå. Not-in-my-backyard-reflexen kan vara stark när det exempelvis är tal om ett nytt fängelse, härbärge för narkomaner, HVB-hem och liknande. Ändå behövs sådant i samhällen. Allmän "oro" är alltså ett svajigt riktmärke för beslut.
Politiker ska ha örat mot marken, men de ska också ha det helikopterperspektiv som kommuninvånare inte alltid kan ha.