Vissa politiska frågor brusar snabbt upp och tar på kort tid över debatten helt. Andra puttrar långsamt på, utan braskande rubriker eller heta ministeruttalanden.
Debatten om ”social housing” hör till de sistnämnda. En lågmäld diskussion har under lång tid förts kring boendeformen, som innebär att särskilda bostäder reserveras för låginkomsttagare, men fick ny fart av att Boverket 2015 började förespråka just detta. Tidigare hade myndigheten alltid förespråkat ”bostäder för alla” som princip för allmännyttan.
”Det är första gången vi frångår den principen, men läget är så allvarligt nu att diskussionen om att vi inte ska ha selektiva bostadslösningar är lite överspelad”, kommenterade Micael Nilsson, expert på Boverket.
Sedan dess har kommunpolitiker, ledarskribenter, organisationer och myndigheter med jämna mellanrum gett sig in i debatten, som trots detta har visat sig svår att få fart på. Men det betyder inte att förslaget är dåligt.
Behovsprövade bostäder skulle enligt motståndarna vara ett hot mot principen om att hyresrätten är till för alla. Men Boverket har en poäng: I dagsläget är hyresrätten långt ifrån till "för alla", att påstå något annat är verklighetsfrånvänt.
De särskilt utsatta spelar huvudrollen i bostadskrisens tragedi. Visst har den urbana övre medelklassen höga lån, men ränteavdrag, slopad fastighetsskatt och låga räntor gynnar bostadsmarknadens insiders.
Fördelarna gäller inte bara för de som äger utan också innehavare av förstahandskontrakt. Äldre par med lång kötid får gräddfil till attraktiva lägenheter för en bråkdel av de verkliga hyrorna på andrahandsmarknaden. Blockethyrorna får invandrare, nyinflyttade och unga betala.
Ett flertal kommuner har redan konfronterat problematiken och introducerat social housing-inspirerade undantag från bostadskön, det kan röra sig om allt från flyktingar till kvinnor utsatta för partnervåld. I Göteborg har man påbörjat ett projekt där lägenheter med pressade hyror har "sprängts" in i planerna för nyproduktionsområdet Frihamnen, inkomstförlusten kompenseras med försäljning av bostadsrätter i samma område.
Men dessa exempel utgör undantag snarare än regel. Alldeles för många kommuner lägger fortfarande ofattbart höga summor på kostsamma panikåtgärder. Inköp av lägenheter, hotellboenden och dyra andrahandslägenheter är vardag när socialtjänstens anställda ska pussla ihop sina klienters boendesituation. Detta samtidigt som man genom kommunala bolag förvaltar hundratusentals lägenheter genom allmännyttan. Några bostäder borde man kunna avvara.
På dagens bostadsmarknad får de som har minst betala mest. Social housing kommer inte att lösa bostadskrisen, men att avvara en del av allmännyttan till de som behöver det mest kan underlätta situationen för de allra mest utsatta.
Det är synd att frågan inte har fått större utrymme i debatten.