Egentligen har det hela tiden varit en tidsfråga. Nedräkningen började när Sverigedemokraterna för första gången tog plats i (dåvarande) landstingsfullmäktige – och nu har vi nått fram till noll. Tiden för renodlade rödgröna eller borgerliga regionstyren är över.
Fredagens pressträff med Sverigedemokraterna, där partiet förklarade att det inte längre kommer att passivt stödja alliansen är sannolikt slutpunkten för blockpolitiken i regionen. Det går inte för de traditionella partierna att agera som om de disponerade samtliga mandat i regionfullmäktige, när Sverigedemokraterna har 14 av 101 mandat.
Sverigedemokraterna kan med sina ledamöter agera tungan på vågen i regionen. Regionrådet Jonathan Othén (SD) och gruppledaren Christer Olsson (SD) förklarade på förmiddagens pressträff hur man kommer agera om alliansen fortsätter att ta deras stöd för givet och dessutom driva en politik som går på tvärs med vad SD önskar. Till att börja med kommer man att lägga ned sina röster i fullmäktige och nämnder med moderat ordförande. Om detta inte lyckas få det nuvarande styret till förhandlingsbordet kommer man även att börja lägga ned sina röster i de nämnder som leds av Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna.
Får partiet inte igenom sitt lokala Tidöavtal är alliansstyret i praktiken över – i varje enskild omröstning kommer de rödgröna partierna att vinna, eftersom de samlar 48 mandat mot alliansens 39. De har dock inte egen majoritet, så de kan också när som helst förlora en omröstning, om SD helt plötsligt röstar som de borgerliga.
Det finns egentligen bara två vägar ut ur detta för regionstyrelsens ordförande Emilie Orring (M) om hon och hennes borgerliga kolleger vill fortsätta styra: antingen sluter man ett avtal med Sverigedemokraterna eller så ingår man i något slags blocköverskridande styre vänsterut, som antingen innefattar Socialdemokraterna eller har dess godkännande (annars räcker inte mandaten till). Att bara fortsätta som om inget hänt, som allianspartierna uppger för UNT (17/11) är inte en framkomlig väg.
Det går också att kasta in handduken och låta Socialdemokraterna försöka bilda ett hållbart styre. Men utmaningen är egentligen densamma, utan att locka över partier från andra sidan blockgränsen blir det skakigt.
Att bilda ett blocköverskridande styre borde dock vara målet, oavsett om det leds av S eller M. SD-alternativet bör kastas åt sidan. Det är klart att Sverigedemokraterna gärna vill få till ett avtal med alliansen, men frågan är om det är värt det. Både vad gäller de sakpolitiska eftergifter det skulle innebära och om det alls går att lita på att SD inte snart kommer med nya krav.
En sak är dock säker, tiden för stabila styren baserade på de traditionella blocken är förbi.