Inför söndagens partiledardebatt i Agenda hade Kristersson åtminstone tre utmaningar. Han måste visa att han är en skickligare debattör än sin företrädare. Han måste höja sig över det enklare politiska käbblet för att framstå som en tänkbar statsminister. Och han måste se till att alliansen åter blir ett trovärdigt regeringsalternativ.
Moderatledaren klarade alla tre uppgifterna. I debattens första del ställdes Kristersson mot statsminister Stefan Löfven i en längre replikväxling om ekonomi och välfärd på ett sätt som var både sakligt och upplysande från båda sidor. Alliansens tre andra partiledare var väl samspelta med Kristersson i debattens huvudfrågor, medan sammanhållningen på den rödgröna sidan hade tydliga brister. Mot slutet av debatten visade Jonas Sjöstedt (V) tydlig irritation över att Löfven talar om samverkan över blockgränsen och inte fullt ut följer V i fråga om vinster i välfärden.
På allianssidan uppstod inga sådana misshälligheter och frågan om hur en alliansregering ska kunna bildas om dagens politiska styrkeförhållanden består efter valet kom aldrig upp. Däremot gjorde Kristdemokraternas Ebba Busch Thor en mycket kraftfull markering mot Sverigedemokraterna – förhoppningsvis ett tecken på att inget alliansparti, vid närmare eftertanke, är berett att sätta sig i beroendeställning till SD.
På det sättet blev debatten också en signal om alliansens återuppståndelse. Dels i den meningen att de fyra partierna har en gemensam syn på politikens huvudriktning, dels genom att inget av dem överväger någon annan form av samarbete än det som ledde till valsegern 2006 och två valperioder med borgerlig regering.
Parallellen med 2006 finns också på ett annat plan. Nu som då är det risken för ett växande utanförskap som får motivera allianspartiernas krav på reformer. Skillnaden är naturligtvis att det utanförskap som i dag framstår som mest oroande är det som innebär att nyanlända och utrikes födda möter stora hinder på arbetsmarknaden.
Denna gång erkänner också Socialdemokraterna problemet – till skillnad från Göran Persson 2006 – men förslagen till åtgärder handlar nästan helt om utbildning, medan alliansen vill öppna för lägre ingångslöner så att fler slipper leva på bidrag. De två huvudalternativen är tydliga, men alliansen framstår som mer offensiv och mer samspelt. Kristersson fick högst betyg i ett par opinionsmätningar efter debatten, men Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) fick nästan lika höga siffror.
Socialdemokraterna har till synes räknat med att den starka svenska ekonomin och alliansens svårigheter ska räcka för att klara regeringsmakten nästa år. Med alliansen tillbaka på banan är det inte omöjligt att de har räknat fel.
Håkan Holmberg