Huvudkritiken mot det kommande svenska beslutet om Natomedlemskap är dels att det går för fort, dels att det sker utan egentlig debatt. Det första är svårt att invända mot då allt gått i rasande fart sedan den ryska invasionen av Ukraina 24 februari. Det tydligaste exemplet är Socialdemokraternas helomvändning på bara några veckor, från ett tydligt nej till ett mycket sannolikt ja till medlemskap.
Redan nästa helg kan S-partierna i Finland och Sverige ha bestämt sig. Det sker i så fall tre veckor efter att svenska S-medlemmar och ombudsmän fått läsa i medierna om att de skulle ingå i en ”säkerhetspolitisk dialog” inom partiet (DN 23/4).
Riksdagsbesluten blir sedan en formalitet i de båda grannländerna (formellt behövs de inte ens) och enligt norska källor på onsdagen kan processen i Nato sedan gå så snabbt som på två veckor. Alliansfria i påsk, Natomedlem till midsommar. Inte undra på att det väcker känslor.
Men debatten om Nato pågår för fullt. Och även den som under lång tid varit positiv till ett medlemskap måste inse att ingångsvärdena är något skeva. Ja-sidan framstår som något av en ångvält, givetvis på grund av Putins agerande i Ukraina, massmördandet av befolkningen samt alla de hot som den ryska statsledningen dagligen strör omkring sig.
Risken är därför uppenbar att motargumenten inte tas på det allvar de förtjänar i en för landet så stor och viktig framtidsfråga – att de avfärdas som unket USA-hat eller naiva fredsönskningar. Svenska Freds ordförande Agnes Hellström gör hittills sitt absolut bästa för att detta inte ska ske. Hon framhärdar i sitt motstånd mot Nato, lomhörd för ytliga tillrättavisningar som inte handlar om sakfrågan. Oftast gör hon det ensam, som i SVT:s specialsändning om Nato på tisdagskvällen (3/5).
Medan argumenten för Nato är uppenbara måste nackdelarna brytas ned på detaljnivå. Vilket också experterna fick göra i SVT, från alla aspekter av artikel 5 ned till havsdjupet för eventuella atomubåtar i Östersjön. Vad bestämmer vi över själva även i fortsättningen och när måste vi rätta oss efter Nato, var en av nyckelfrågorna. USA, Turkiet och kärnvapen var återkommande ämnen där tydliga besked blandades med uppenbara frågetecken.
Det var inte idealiskt på något sätt, men heller inte ”skrämmande svagt” som Nooshi Dadgostar (V) twittrade. De som redan bestämt sig kommer inte att övertygas av några timmars diskuterande i tv. Det är alldeles för knappt om tid för en så stor och viktig debatt. Men det beror inte på att svenska eller finska politiker försöker runda sina folk och driva fram ett medlemskap i Nato. Det är Vladimir Putin och ingen annan som i första hand sätter dagordningen.