Förra året skickade Vänsterpartiets biståndsorgan, Vänsterpartiets internationella forum, nästan en halv miljon kronor till det colombianska kommunistpartiet. Pengarna kom från det statliga anslag, alltså skattepengar, som går till alla riksdagspartiernas sidoorganisationer som sysslar med olika sorters biståndsarbete.
Det colombianska kommunistpartiet är inte ensamt. Det finns ett antal antidemokratiska kommunistiska partier i olika delar av världen som genom Vänsterpartiets försorg fått påspädning av kassan. Även på närmare håll har detta förekommit, till exempel till en Vladimir Putin närstående organisation i Ukraina.
Varje år när partiernas biståndsorganisationer redovisar för Sida vad de gjort kan vi ta del av liknande rapporter. Reaktionerna är inte sällan upprörda. Häromdagen krävde Göteborgs-Posten (lib?) att det partianknutna biståndet avskaffas.
Det är naturligtvis en möjlighet. Vi skulle på det sättet kunna spara några skattemiljoner och antagligen skulle de flesta svenskar kunna leva med att inte få subventionera kommunistpartier i Sydamerika.
Men anslaget till just de här biståndsorganisationerna har tillkommit för att politiska partier i Sverige har goda internationella kontakter. Ofta har pengar kunnat slussas ut på ett sätt som Sida eller någon annan offentlig svensk institution inte skulle kunna göra. Hos mottagarna har detta arbete i många fall haft väldigt stor betydelse.
På detta sätt har till exempel Kuba kunnat bygga upp en kedja av oberoende och fria bibliotek och i samma land har oberoende fackföreningar och journalister kunnat stödjas och utbildas. Det är en verksamhet som inte har applåderats av regimen Castro, men den har utgjort vad vi vanligtvis kallar ett demokratibistånd.
Att ett parti använder sina anslag på ett sätt som de flesta av oss vill ta avstånd från, betyder inte att alla gör det. Merparten av anslagen fördelas till de ändamål som de varit avsedda för och där alternativen varit få.
Det betyder dock att Vänsterpartiet får fortsätta att subventionera kommunistiska organisationer runt om i världen. Det är en del av demokratin, hur paradoxalt det än kan låta. Möjligen är det en extra poäng att just Vänsterpartiet, med eller utan ordet kommunisterna i namnet, målmedvetet brukar vara emot internationellt samarbete. Mot FN en gång i tiden, mot EU, naturligtvis emot Nato, och så vidare.
Men målmedvetenheten har alltid varit förhandlingsbar. Så länge muren fanns, fanns det alltid ett hål i den för svenska kommunister. När muren nu är borta sedan ett kvartssekel hittar man i stället kvarlevor av antidemokratiska kommunistiska organisationer runt om i världen.
Hur Vänsterpartiets internationella forum använder anslagen för biståndsverksamhet är ett utmärkt exempel på hur partiet fortsätter som förut. Det håller inte längre i Sverige att kalla sig för kommunist, inte om man vill attrahera vänsterväljare på gränsen till Socialdemokraterna i alla fall.
Men det går utmärkt att gå från ord till handling. Det kanske till och med är värt några miljoner för att Vänsterpartiet regelbundet ska få visa upp sig från sin rätta sida.