Klimatpolitiken framstår som den största stötestenen mellan regeringen och stödpartiet Sverigedemokraterna. Gamla stridsfrågor som migration och rättspolitik har avdramatiserats när inte ens det största oppositionspartiet vill ta strid. ”Paradigmskiftet ägde rum 2015”, som S-ledaren Magdalena Andersson uttryckte det (Expressen 25/10).
Ödesfrågan om den globala uppvärmningen har tryckts tillbaka av Ukrainakriget och energikrisen. Det stör knappast teknikoptimister som M och KD. Med satsningar på kärnkraft och elektrifiering kan man både producera energi och minska utsläppen, resonerar man.
S förlitar sig på samma vis på fossilfritt stål och har fått med sig V på jobblinjen då Nooshi Dadgostar inte vill ”läxa upp folk”. Centern har bytt partiledare och MP har framstått som uppgivet sedan de lämnade regeringen 2021.
Det är främst två partier som pratar om klimatfrågan. Givetvis Liberalerna, som har miljöministerposten och vill framstå som klimatsamvetet i regeringen. Och så Sverigedemokraterna, som genom talespersonen Martin Kinnunen och inte minst den nya riksdagsledamoten Elsa Widding driver en linje som går ut på att ifrågasätta såväl forskningsrön som klimatkrisen i sin helhet.
En parallell till migrationspolitiken är att ifrågasättanden av klimatåtgärder kan betyda att man får epitetet ”klimatförnekare”, precis som att kritiker av migrationspolitiken tidigare fick höra att de inte stod upp för människors lika värde. Det är med andra ord en van stig för sverigedemokrater att gå, en väg som också gett partiet en hel del framgång.
Men på samma sätt som att det finns rasister finns det också klimatförnekare. Elsa Widding står bakom åsikten att ”klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd”. Hon har också framfört den häpnadsväckande, men ganska vanliga, synpunkten att uppvärmningen är bra eftersom ”färre dör av kyla”.
En undersökning bland 212 klimatforskare visar att fyra av fem oroas över hur synen på vetenskap utvecklas och att en fjärdedel känner sig ansatta på grund av sin forskning (DN 27/2). Utbildningsminister Mats Persson (L) kallar resultaten ”djupt oroande”. Han säger att det är mycket allvarligt med klimatförnekare i riksdagen och att den akademiska friheten är en prioriterad fråga.
Det kommer inget paradigmskifte i klimatfrågan. Sverigedemokraterna är på fel väg och deras miljöpolitik måste bemötas lika skarpt som av Persson. Lika självklart ska klimatpolitiska förslag kunna kritiseras och den fria forskningen kompletteras med en lika fri debatt. Klimatkrisen är mycket allvarlig och ingen har facit, även om Miljöpartiet ibland har kunnat få det att låta så.