“Jag vill uttrycka mitt och regeringens deltagande i sorgen” sa Stefan Löfven den 11 mars när det första bekräftade svenska coronadödsfallet rapporterats. Runt två månader senare visar SVT ett reportage om Matilda Nygren, en sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning. Hon beskriver att “det är kaos”. Personalen hinner inte blanda mediciner, de arbetar 13-timmarspass och personalen räcker inte till för alla patienter. De lägger avlidna patienter i säckar med gul tejp med texten “bio hazard” (SVT 7/5).
Wilhelm Agrell, som har forskat om kris och hot i över 30 år, menar i Kvartal (24/4) att vi tenderar att se kriser för sent. Människor har en preferens för normalitet. Vi är dessutom oerhört duktiga på att hitta sätt för att hantera det nya normala och det som tidigare var bortom all rimlighet: vi hittar bortförklaringar och rationaliserar. Så blir det onormala normalt.
Agrell tar som exempel upp de senaste årens våldseskalering. I dag bryr vi oss knappt om det skett ytterligare en sprängning. I stället kan det låta att: “Det var sprängningar även på 60-talet.” När någon blivit skjuten kan det låta att det är “tur att det var i Växjö och inte här.”
Och även om vi var väl medvetna om att en pandemi förr eller senare skulle inträffa, förberedde vi oss inte. Beredskapslager nedmonterades, trots att vi rationellt visste vad som komma skulle.
Men förskjutningen av “det nya normala” och på så vis acceptansen av exempelvis allt mer grovt våld sker naturligtvis inte enbart i Sverige. Sverige har som bekant en oerhört stark kultur av auktoritetstro, men problemet finns inte enbart här. Men kanske blir problemen mer svårhanterliga på grund av att vi inte ser dem för vad de är.
Folkhälsomyndigheten redovisar ständigt att smittan når nya platåer, som sedan blir ännu nyare platåer av sjuka och döda. Surrealistisk statistik motverkas samtidigt av rapporter och vittnesmål inifrån sjukhusen från sjukvårdsarbetare som Matilda Nygren eller från dem som har överlevt respiratorvård. Men även det kommer vi att vänja oss vid. Nygren beskriver att “Jag tror inte att folk har fattat riktigt, eller så har de gett upp”. Ett sånt här reportage hade i normalfallet fått stor uppmärksamhet, skapat opinion, men nu reagerar vi allt mindre för varje fall.
Myndigheter och media bör aldrig bidra till det som Agrell hänvisar till “den gradvisa tillvänjningens träsk”. Vi måste se problemen för att kunna hantera dem, oavsett om det handlar om coronapandemier eller statens förlorade våldsmonopol.