Ja, det är Afghanistan vi talar om, nu klassat som världens farligaste land och dit Sverige sänder unga, ensamma individer med afghanskt ursprung och ”mogna knäleder”. I landet, där många av dem aldrig varit och inte har något socioekonomiskt nätverk, blir de enligt Rädda Barnen måltavlor för extremister och andra kriminella.
Men, ja! Det är också Sverige vi syftar på – ett av världens bästa länder att leva i, där unga, ensamma afghaner förpassats till ett limbo mellan asylprocess och prövning till ”gymnasielagen” – i sig ett eldprov för den starka. Här, där de formats som unga, lärt sig språket, fått vänner, slängs de ut ur systemen och blir medellösa, i oviss väntan på tillfälligt, villkorat uppehållstillstånd – eller en flight till Kabul.
Gatan i Afghanistan, gatan i Sverige, spelpjäser för en undre värld.
Sveriges behandling av ensamkommande afghanska unga är så outsägligt grym, inhuman och rättsosäker att det är svårt att ta in. Det är dystopiskt att se hur barnläkare, psykologer, jurister, etiker, statistiker med flera kompetenta yrkeskårer protesterar högt mot osäkra åldersbedömningar och rättshaveri, medan ansvariga blundar hårt och håller för öronen.
Härom dagen publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel undertecknad av 502 (!) personer, med rubriken ”Sverige har skapat ett oacceptabelt lidande”. Skribenterna påpekar bland annat att EU föreskriver att asylprövning ska avslutas inom sex månader med en absolut tidsgräns på högst 21 månader.
Många av de ensamkommande unga från 2015 och 2016 har väntat i upp till tre år på sitt första asylbeslut. Tänk, så konstigt att många, som fick sitt beslut först under 2018 eller i slutet av 2017, fyllde 18 år lagom till beslutsdatum! Och tänk så konstigt att det är (den påstådda) åldern vid det alldeles för sena beslutet som räknas, och inte den ålder de hade när de sökte asyl som barn. Ja, så märkligt också att ungdomarna kollektivt beskylls för att hitta på en ålder, när sedan myndigheter tillåts fabricera en godtycklig ålder.
I går visade SR Ekot hur ensamkommande, som inte längre är asylsökande men väntar på beslut enligt gymnasielagen, utnyttjas som svart arbetskraft i Sverige, med minimal eller ingen lön. I bästa fall. Andra alternativ på paletten är nämligen prostitution och kriminalitet. Grova brottslingar slår ner som hökar på utsvultna, hem- och skyddslösa ”18-åringar”.
Hur kunde det bli så här i Sverige? Tre gånger mellan 1989 och 1994 utfärdade riksdagen amnesti åt dem som väntat på beslut i mer än ETT år. Moderaterna (!) motionerade 2001 om tillfällig amnesti, då man ansåg att långa handläggningstider och den bristande rättssäkerhet skapade ”oacceptabelt lidande”.
Tycker dagens moderater med flera politiker alltså att de unga afghanernas utdragna lidande är acceptabelt?