Vampyren erbjuder sin tjenst

Det är svårt att komma undan Strindberg. I en ny bok berättar en rad kulturprofiler om sin relation till den store författaren och dramatikern. Här publicerar vi Leif Zerns berättelse: om en ombytlig relation till en ombytlig person.

22 september 2010 10:52

I den evigt pågående landskampen mellan Ibsen och Strindberg har jag ägnat de senaste åren åt Ibsen. Det har jag inte varit ensam om, för medan Strindbergs dramatik blir allt sällsyntare på världens teaterscener, upplever Ibsen en förbluffande renässans utanför sitt hemland.
Så var det inte i begynnelsen. Mitt första Dramatenbesök ägde rum 1955. Jag och några kamrater i Katarina Real på Söder i Stockholm lockades dit av en nitisk lärare. Vi hade naturligtvis inte minsta aning om att vi hamnade i vad som skulle bli svensk teaterhistoria: Olof Molanders uppsättning av Ett drömspel. Det heter att minnet är opålitligt. Men det gäller inte teaterupplevelser: där begravs det mesta i barmhärtig glömska medan det minnesvärda står kvar i ett oföränderligt ljus.

I mitt fall handlar det framför allt om skådespelarnas röster i 50-talets svenska teater, guldåldern: Märta Ekströms, Lars Hanssons, Gunn Wållgrens, Ulf Palmes, Inga Tidblads, Olof Widgrens, Anders Henriksons … De vibrerade av Strindbergs språk, något upprört och samtidigt försonande.
Mycket länge, även i mitt liv, kom Strindbergs dramatik före Ibsens, det var ju modernismens värdeskala: Ibsen med sitt stillastående prat och Strindberg med sin djärva drömspelsteknik. De senaste tio åren har Strindberg dock hamnat i skuggan av Ibsen, som plötsligt används för att gestalta det postmoderna samhällets uppdaterade livslögner och förträngningsmekanismer.
Nu längtar jag, efter en lång abstinens, tillbaka till Strindberg. Inte för att allt han skriver är lika formfulländat som när Ibsen konstruerar sina intriger – det är det sällan – utan för att man hittar någonting annat i Strindbergs brist på fulländning: en frihet som får även mig, hans läsare och publik, att vakna till liv och förvandlar mig från åskådare till deltagare. Jag vet ingen annan författare som gör det på samma intensiva, nästan fysiska sätt.

Varje gång man upptäcker en förändring i sin egen smak misstänker man att det är omvärlden som förändrats. Men jag antar att det är åldern. I likhet med åtskilliga andra hade jag länge problem med Strindbergs inkonsekvens, hans praktiskt taget dagliga svängningar från feminist till kvinnohatare, från folktribun till religiös botgörare. Inte minst denna sena period, från Inferno och kammarspelen, ställer en någorlunda sansad intellektuell inför påfrestningar av ett ganska besvärande slag, frågor och provokationer som inte blir mindre besvärande i vetskap om Strindbergs geni.
Vem är jag, sentida läsare, som inte är beredd slå följe med honom på hans Golgatavandring?

Jag börjar tro att den låga värderingen av Strindbergs betydelse bygger på den falska idén om en normalitet som han – tyvärr – tar sig friheten att bryta mot. Strindberg gör oss osäkra med sin brist på normalitet. Han borde veta bättre än att beskylla makterna för att förfölja honom, och ännu värre: att tolka denna förföljelse som beviset för att han är skyldig och straffet således rättmätigt. Men Strindbergs elektricitet kommer ju av att han alltid bryter mot normen! Varje mening han skriver är en uppmaning att slå sig fri. Hans liv bestod av uppbrott och återkomster, revolter och ångerfulla prövningar. Han var ingenstans och överallt hemma, sökte till Dramaten som skådespelare, var historiker och journalist, ägnade sig åt kemi, zoologi, filologi och telegrafi. Ändå läser många honom som om de olika aspekterna av hans personlighet vore slumpmässigt sammanförda, när de i själva verket förutsätter varandra, invävda i den motsägelsefullhet som han tvingar sina läsare att dela med honom.
Jag har ett favoritcitat, det är hämtat ur En blå bok, första delen, där den fiktive ”läraren” (alias Swedenborg) talar till den fiktive ”lärjungen” (alias Strindberg själv):

För övrigt och som jag sagt dig förut, du är en diktare och skall göra reinkarnationer redan här; du har rätt att dikta diktarepersonligheter, och på varje stadium tala dens språk du föreställer; du får göra humunkler, du får självalstra, polymerisera dig. Shakspere har gjort så, antingen han medvetet spelade eller livet lade för honom rollerna. Ibland är han den glade optimisten, ibland mänskohataren Timon eller världsföraktaren Hamlet; han är den svartsjuke Othello, den älskande Romeo, den kvinnodyrkande den, och den kvinnohatande den; jag tror till och med att han på försök är mördaren Macbeth, monstret Richard III, vars elakheter han njuter av att få säga. Varje bov får tala till sitt försvar, och Shakspere är hans advokat. Därför skulle diktaren icke ha någon grav, utan hans aska strös för vinden, och endast i sina verk skulle han få leva, om de äga livskraft. Mänskorna skulle vänja sig betrakta honom som något annat än vanlig människa och icke döma honom, utan behandla hans person, som något de icke kunna fatta.

Dessa suggestiva rader skrivs av den sene Strindberg som ser förvandlingar, korrespondenser och hemlighetsfulla budskap överallt i tillvaron. Kan vi verkligen ta hans religiösa fantasier på allvar?
Låt oss försöka.
I komedin Brott och brott från perioden omedelbart efter Infernokrisen prövas hypotesen att människorna kan straffas för sina tankar, det vill säga inte bara för sina handlingar, en vid första anblicken grym och närmast atavistisk morallära som påminner om hur små barn förr i tiden, strax före insomnandet, skrämdes med att Gud var vaken och kunde läsa deras tankar och känslor.
Det är onekligen ett civilisatoriskt framsteg att den sortens barnuppfostran inte längre anses lämplig. Men det hindrar inte att jag kan leva mig in i det som drabbar Maurice, huvudpersonen i Brott och brott. Maurice är pjäsförfattare och väntar på sitt genombrott i Paris. Hans dotter Marion är i vägen och i ett upprört ögonblick önskar han hennes död. När den lilla flickan sedan verkligen dör ställs Maurice inför sin domare, här företrädd av en abbé som får sista ordet. ”Och oskyldig var ni icke, ty våra tankar, ord, begär äro också ansvariga, och ni mördade i tankarna, då er onda vilja önskade livet ur ert barn.”
Är det så svårt att förstå? Jag ansvarar inte bara för mina handlingar utan även för mina tankar; jag tror – och hoppas – att de flesta av oss tänker den tanken någon gång i livet.
Det här, viskar en röst i vårt inre, borde du straffas för.
Strindberg hör hela tiden den rösten. Det är när han är som mest irrationell som han är som mest förnuftig. Jag förmodar att det är detta många retar sig på hos honom: att han återvänder till barnet i oss, till det vi slätar över och lämnar bakom oss i tron att vi är vuxna. Strindberg censurerar aldrig sina mest barnsliga tankar.
Och kanske är dessa religiösa anfäktelser i själva verket en påminnelse om att vårt inre hänger ihop med vårt yttre; en insikt om att inga tankar är oskyldiga och att våra värderingar blir hycklande och opålitliga om de förlorar kontakten med sitt upphov i – som abbén säger – ”våra tankar, ord, begär”.
Är det inte där all moral börjar?

Moderna läsare och uttolkare ger ofta intryck av att vilja bota Strindberg. Mig kvittar det om hans Infernokris diagnostiseras som sjukdom eller om den, som Olof Lagercrantz anser, kan förklaras med att Strindberg i hela sitt liv diktar sin person och tillerkänner sina drömmar och fantasier en realitet som han inte förväxlar med den yttre, kända verkligheten. Strindbergs verk är ju viktigare än hans personlighet. Lagercrantz har en poäng när han citerar ett brev som Strindberg sommaren 1896 skrev till vännen Torsten Hedlund:

Om jag ser min huvudkudde antaga mänskliga former, så finnas dessa former där, och säger någon att de endast danas i min fantasi, så svarar jag:
– Ni säger endast?
– Vad mitt inre öga ser är mig mer!

 
Till Strindberg går jag inte för att få mina värderingar bekräftade: de dementeras ju nästan alltid i nästa bok eller pjäs, ibland i samma bok och pjäs, bara ett kapitel eller en akt senare. Strindberg läser jag för att få bekräftat att jag är vid liv, och om Ibsens storhet är hans objektivitet – han håller alltid huvudet kallt – ligger Strindbergs storhet i hans subjektivitet.
Man hör ofta svenska skådespelare säga att de hellre spelar Strindberg än Ibsen. Det har nog med språkets rytm att göra, alltid i presens, till och med i prosans mer distanserade tempus:

Falk kom upp på höjden vid ankdammen; där stannade han och studerade grodornas metamorfoser, observerade hästiglarna och fångade en vattenlöpare. Därpå tog han sig för att kasta sten. Detta satte hans blod i omlopp och han kände sig föryngrad, kände sig som en skolkande skolpojke, fri, trotsigt fri, ty det var en frihet, som han med rätt stor uppoffring erövrat.

Vi hör Strindbergs egen röst gömd bakom den skenbara objektiviteten. Det är han – inte Arvid Falk – som gör och noterar allt detta! Dramatik i varje mening, och medan Ibsens rollgestalter ger intryck av att tala i imperfektum, som om de citerade sig själva, talar Strindbergs personer i presens, som om de redan agerade på en scen, och jag antar det är detta ”nu” som lockar skådespelarna; de läser en replik och känner den genast i kroppen. Steget från ord till handling är ögonblickligt.
Strindbergs subjektivitet riktar sig åt alla håll, han svarar på varje impuls, gräver som en arkeolog i människans bortglömda och pinsamma historia, aldrig lika klok som du och jag anser oss vara.
”Vampyren kommer och erbjuder sin tjenst”, skriver han i en anteckning som kunde stå som en devis över hela författarskapet.
Och honom vill somliga tämja!
Jag vill hellre att han suger mitt blod.

Leif Zern, teaterkritiker i Dagens Nyheter och författare till böcker bland annat om Shakespeare och Ingmar Bergmans filmkonst. Han bor i Uppsala.

Texten är ett utdrag ur boken Om Strindberg (Norstedts).

Om Strindberg
August Strindberg, född 22 januari 1849 i Stockholm, död 14 maj 1912, var en svensk författare, dramatiker och bildkonstnär. Han räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla författare. Internationellt är han främst känd som dramatiker.
Under fyra decennier var Strindberg en dominerande gestalt i det litterära Sverige. Han var ständigt omdiskuterad och ofta involverad i personliga konflikter. Hans verk innehåller ett flertal romaner, noveller och dramer som räknas som klassiker inom svensk litteratur.
Strindberg var mycket produktiv (trots perioder av tystnad) och banbrytande inom flera genrer.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Leif Zern