"Jag tänkte att jag älskade att ta bilder, och det var det", säger Pattie Boyd.
I en tid där kriserna tycks avlösa varandra är det lätt att gravitera mot ett rosaskimrande 60-tal. Få personer har gestaltat detta 60-tal bättre än de Uppsalaaktuella rockfotograferna Henry Diltz och Pattie Boyd. Diltz var något av en hovfotograf på Woodstock 1969 och har genom sin kameralins fångat artister som Rolling Stones och Joni Mitchell. Boyd har i sin tur tagit några av de mest ikoniska bilderna på George Harrison, som hon under en period var gift med.
Henry Diltz gör ett ödmjukt intryck när han släntrar runt i Botaniska trädgården. Som fotograf liknar han sig själv vid en tiger. Hans uppdrag är inte att arrangera bilder, utan snarare att smyga runt i buskarna och fånga människor i deras minst förställda tillstånd.
Diltz anekdoter kommer i en strid ström. Historier om rockens stora namn blandas med visdom från indiska gurus och existentiella filosofer. En fråga som särskilt intresserar Diltz är huruvida livet styrs av slumpen eller ödet. Själv kom han in på fotografering av vad som tycks vara en slump. Efter att ha gått ut college började Diltz spela i ett folkrock-band, först på Hawaii och sedan i Kalifornien. I en secondhand-butik köpte han en dag en kamera som han sedan kom att börja fotografera sina vänner med. Flera av dessa vänner var musiker och Diltz blev snabbt fotografen man ringde när det vankades skivomslag.
Med stark inlevelse berättar Diltz om när Jimi Hendrix avslutade Woodstockfestivalen med att spela ”Star-Spangeld Banner” på elgitarr, ett drag som han tror bidrog till att minska polariseringen mellan hippies och den amerikanska allmänheten. Den amerikanska nationalsången blev här ett sätt att mötas över de politiska gränserna.
– Han återerövrade den låten åt oss. Nu är det inte bara deras låt, det är vår låt, konstaterar Diltz.
Henry Diltz och Pattie Boyd har fångat rockhistoriens största namn och ögonblick på bild.
Pattie Boyd träffade George Harrison på en filminspelning 1964. Två år senare var de gifta och äktenskapet varade fram till mitten av 70-talet. Under denna tid tog Boyd porträtt av Harrison som inte kan beskrivas som annat än makalösa. Det kanske mest kända fotografiet är ett självporträtt av makarna i en färgsprakande trädgårdsmiljö. Boyd tittar i rakt in i kameran medan en långhårig George Harrison blickar bort i fjärran.
– På fotot ser du att jag ser ganska orolig ut medan George ser uttråkad ut. Han tittar bort och jag föreställer mig att han har huvudet fullt av musik. När jag såg fotot många år senare var jag inte säker på att jag borde visa det för någon, det kändes för privat. Sen kom jag över det.
När man gör bokslut över rockfotografins tidiga decennier är det lätt att konstatera att det var en manligt präglad bransch. Samtidigt finns exempel på kvinnliga fotografer som lyckades komma stjärnorna nära. Boyd, liksom Linda McCartney och Astrid Kirchherr, som fotade Beatles under hundåren i Hamburg, utgör på så vis undantag i rockfotografins historia. För Boyd dröjde det länge innan hon började betrakta sig själv som fotograf.
Henry Diltz dokumentade när USA:s största popsångare 1985 samlades i välgörenhetsprojektet USA for Africa och sjöng in låten "We are the world".
– Jag tänkte att jag älskade att ta bilder, och det var det.
Med tiden har Boyd börjat identifiera sig mer med sina bilder. Till hösten släpper hon en fotobok om sin karriär. Men först väntar ett traditionellt svenskt midsommarfirande tillsammans med Henry Diltz. På söndag håller de ett föredrag om sina bilder i Botaniska trädgården.