Att människan hör hemma bland primaterna, apdjuren, insåg redan Carl von Linné, som inte kunde undgå att notera alla de detaljerade likheter i kroppsbyggnad som finns mellan oss och de aparter han fick tillfälle att observera. Att dessa likheter beror på att vi och de har en i tiden relativt närliggande gemensam stamform begrep Charles Darwin hundra år efter Linné.
Att människan är en primat bland primater betyder att jämförelser mellan oss och andra primatarter kan förväntas ge särskilt goda uppslag till en djupare förståelse av hur vår art fått sin särprägel. Allra närmast släkt är vi med storprimaterna, förr kallade människoapor. Ett stort antal forskare i olika länder ägnar sig därför åt jämförande studier mellan å ena sidan människa och å den andra schimpans, bonobo, gorilla och orangutang, i synnerhet de två förstnämnda som står oss allra närmast i det zoologiska systemet. Så nyligen som för ungefär sex miljoner år sedan existerade varken människor eller schimpanser men däremot en för båda grenarna gemensam stamform, som efter klyvning och årmiljoner av naturligt urval skulle ge upphov dels till oss, dels till dem.
För ett par år sedan samlades ett stort antal av de mest framstående forskarna inom ämnesområdena evolutionär antropologi och primatologi till en konferens i Göttingen med syfte att utbyta erfarenheter och identifiera viktiga nya forskningsuppgifter inom sin förenade vetenskap. Konferensen resulterade i en riktigt maffig bok: Mind the gap. Tracing the origins of human universals (red P M Kappeler och J B Silk, Springer Verl 2010, 503 s.) Det är en verklig guldgruva för envar som är intresserad av vår arts djupa historia och nyfiken på hur långt forskningen kommit i förståelsen av vilka mekanismer som drivit fram evolutionen av alla de märkliga egenskaper som kännetecknar oss, Homo sapiens.
Finns det verkligen ett gap mellan oss och de övriga primatarterna, som boktiteln anger, eller handlar det snarare om en spricka, som en av författarna skriver? I den mån en samsyn kan skönjas, kan den nog beskrivas som att människans psyke representerar ett nybygge på gammal god primatgrund. Åtskilligt är givetvis specifikt för oss, men å andra sidan går många inslag i vårt beteende otvetydigt tillbaka till tider då människoarten inte ens var påtänkt och det var helt andra primater, fyrhändigt klättrande i träden, som befolkade vår planet. Med andra ord kan en mängd drag, inte bara i vår kroppsbyggnad utan också i vårt beteende, härledas från en urgammal primatstam. Framför allt är det människans och storprimaternas psyken och socialitet som fångar forskarnas intresse, för utan tvivel är det vår unika form av gruppliv som är den viktigaste orsaken till vår arts historiska dundersuccé.
Bland de många drag som karakteriserar arten människa hör det omfattande och snabbt föränderliga språket och den uppsjö av traditioner som oavbrutet förnyas och utökas och som tillsammans representerar den mänskliga kulturen ? vår viktigaste darwinska anpassning (adaptation). Inte så att det bara finns en enda mänsklig kultur, utan tvärtom är en av fördelarna med vår kulturförmåga att den ger grupper av människor möjligheten att snabbt justera sitt levnadssätt till i tid och rum växlande omvärldsfaktorer.
Ett av de viktigaste drag som skiljer oss från övriga primater är vår avancerade förmåga att göra upp och enas kring gemensamma planer för framtiden. Talrika experiment på burhållna schimpanser och år av inträngande studier ute i naturen har inte lyckats avslöja mer än blygsamma tendenser till framförhållning och planering hos dessa i övrigt så mångsidigt begåvade djur. I tider av kärva villkor har rimligtvis förmågan att upptäcka och värdera olika hotbilder och samverka i genomförandet av livsviktiga ?räddningsprojekt? varit av avgörande betydelse, vilket högst avsevärt måste ha underlättats av ett rikt ordförråd. Åtskilliga forskare ser evolutionen av vår språkförmåga som i första hand framdriven av de fördelar som språket medförde för samfälld planering och för kunskapsöverföring inom och inte minst mellan generationer.
Men samarbete har sina problem, eftersom var och en dock är sig själv närmast. Svikare och snyltare profiterar på andras ansträngningar, och om det inte finns mekanismer som avslöjar och bestraffar de sociala parasiterna, blir varaktig samverkan en omöjlighet.
Som väntat finns det gott om exempel på att sociala djur förmår identifiera och straffa svikare. Mänskliga samhällen kännetecknas av en uppsjö av skrivna och oskrivna regler som alla förväntas följa, och överträdelser väcker indignation och beivras. Vårt vi-tänkande och vår vi-känsla tycks klart överträffa vad som förekommer hos andra arter.
Ju viktigare gruppen är för individens överlevnad och fortplantning, desto större insatser är hon eller han beredd att göra för dess fortbestånd och blomstring. Detta har gynnat evolutionen av prosociala (gruppstärkande) beteenden.
Vid ett första påseende förefaller de innebära en uppoffring eller kostnad för aktören och alltså vara oegennyttiga. Men pass på, skenet kan bedra! Att avstå från en favör eller spendera en resurs för kompanjoner som man är beroende av kan ju knappast kallas äkta altruism utan snarare uppskjuten egoism. Det är för närvarande modernt att framhålla människors snällhet utan att nämna att den ?snälla? insatsen vanligtvis förväntas bli återbetald på ett eller annat sätt.
Till de faktorer som i hög grad bidragit till vår arts extrema sociala förmåga, eller hypersocialitet, hör enligt vissa forskare vår gemensamma omsorg om barnen. Den som först lanserade hypotesen att den mödosamma vården av våra vid födelsen ovanligt hjälplösa avkomlingar kan utgöra en grund till och en kärna i vårt grupplivssystem var den amerikanska antropologen och primatologen Sarah Blaffer Hrdy.
I sin briljanta nya bok Mothers and others. The evolutionary origins of mutual understanding (Harvard University Press 2009, 422 s.) utvecklar hon denna tes som går ut på att när våra föregångare lämnade den stadigt produktiva regnskogen och begav sig ut i savannaktig miljö med osäkrare näringstillgång blev barnuppfödandet ett övermäktigt problem för en enda kvinna, som följaktligen behövde hjälp av andra kvinnor. Sålunda utvecklades ett system med samfälld vård av stammens spädbarn. Småbarnen evolverade, utvecklade, drag som lockade fram generositet och engagemang inte minst från mormor och farmor. I och för sig har släktingar generellt sett vinster att hämta på ömsesidig hjälpsamhet eftersom de bär på gemensamma gener, vilket innebär att om de hjälper varandra fortplantar de sig genom ombud.
Hos vår art, eller någon föregångsart, vidgades emellertid samarbetet utöver släktskapsgränserna, eftersom det ledde till högre barnöverlevnad och vidmakthållet eller ökat antal medlemmar i stammen. Att i förtid avsluta sitt eget barnafödande kan öka en kvinnas fortplantningsresultat genom ökat utrymme för stöd åt döttrar och barnbarn.
Både hos folkgrupper som ännu i dag lever som samlare/jägare och i samhällen som har tillgång till modern välfärd har man funnit att en vital och aktiv mormor spelar en betydelsefull roll för barnbarnens överlevnad, välmående och inskolning. Menopausen är således rakt inte ett evolutionärt misstag utan en anpassning som främjar fortplantningen.
Här är det intressant att jämföra med våra närmaste släktingar storprimaterna, som förvisso också lever sociala liv. Men medan en nybliven människomamma gladeligen låter andra kvinnor bära och pyssla med sitt nyfödda barn, skulle en schimpans- eller gorillahona inte komma på tanken att bete sig så ansvarslöst! I storprimaternas flockar finns ett mått av konkurrens som gör att honorna inte nödvändigtvis älskar andra honors ungar lika mycket som sina egna, för de är ju, när allt kommer omkring, potentiella konkurrenter.
Är alltså kollektiv barnomsorg huvudnyckeln till människoartens intensiva gruppliv? Är dagiset en sentida variant av en urtida social uppfinning? Säkert var det många faktorer som påverkade evolutionen av vår arts ytterligt sofistikerade gruppliv, men åtskilligt talar för att ?dagisidén? utgjorde en viktig byggsten.
Men männen då? Gjorde de ingenting? Jovisst, självklart. Inträngande studier av folkgrupper med samlar/jägar-livsföring har visat att de i själva verket spelar en mycket viktig roll för kvinnornas och barnens försörjning. Nästan genomgående är arbetet fördelat på så sätt att kvinnorna samlar och ibland odlar vegetabilier, medan männen jagar, vanligen i jaktlag.
I vissa folkgrupper bidrar männen till försörjningen med lika många kalorier som kvinnorna, dessutom i form av föda av extra prima näringskvalitet. Principerna för fördelningen av de hemsläpade bytena varierar mellan olika folkgrupper, men vanligt är att alla får sin andel oavsett vilken av männen som fällde bytet. Grupper eller stammar med samarbetande och därmed framgångsrika jägare fick följaktligen bättre näringstillgång och klarade därför olika kriser bättre jämfört med andra grupper.
Jaktlaget framstår således som en kanske lika viktig faktor i det mänskliga grupplivets framväxt som den kooperativa barnomsorgen. Samverkan, rollfördelning och individuell specialisering skymtar hos andra djurarter men har drivits mycket längre hos vår art än hos någon annan.
Nåja, förresten, plötsligt erinrade jag mig myrornas och termiternas samhällen där de nämnda företeelserna är betydligt mer avancerade än hos oss människor. Hos dessa så kallade eusociala insekter går de allra flesta honorna inte i menopaus utan avstår i hela sitt liv från fortplantning, allt för släktens bästa. Liksom den oerhört sociala människan är den största succén bland ryggradsdjuren är de eusociala insekterna de mest framgångsrika bland leddjuren. Det är tillsammans vi kan ...
En sak är att bygga och pröva olika hypoteser om hur vår arts enastående socialitet vuxit fram som en darwinsk anpassning till en omvärld full av oförutsebara prövningar, vass konkurrens och täta konflikter, en annan att spekulera kring vad den kan tänkas betyda i framtiden. Kommer vår frodiga fantasi att hjälpa oss att se sanningen i vitögat och rädda oss ur den globala kris vi försatt oss i?
Kommer vårt psyke att medge breda och helst universella samlingar kring mål som syftar inte till mer och fler utan till mindre och färre?