I den krisledningsgrupp som snabbt kallades samman ingick bland andra länspolismästare Lars Nylén, Gunnar Hedberg (M) och Lars-Olof Lindell (S).
Till en början var allt som vanligt den där onsdagsmorgonen i slutet av september. Kommunstyrelsens ordförande Gunnar Hedberg (M) steg upp vid 05.45, slog på radion i köket och började göra frukost.
Framför honom låg en arbetsdag som såg ut att präglas av det maktskifte i stadshuset som närmade sig. Valresultatet ett par veckor tidigare visade att Socialdemokraterna skulle inneha makten under de följande fyra åren.
– När jag hörde radionyheterna klockan sex var min första tanke: känner jag någon som var ombord? Jag kom inte på någon, men det var förstås väldigt starka känslor som vällde upp inom mig. Först var det mesta oklart och man visste egentligen inget om omfattningen av katastrofen, säger Gunnar Hedberg.
I stället för att åka in till stadshuset begav han sig till anläggningen Viktoria i Fyrislund och den krisstab som snabbt byggdes upp där.
I Uppsala kommun fanns sedan tidigare en krisorganisation med erfarna personer som länspolismästare Lars Nylén och brandchef Göran Schnell. Övningar utifrån katastrofscenarier som en stor järnvägsolycka eller en omkullvält tankbil hade genomförts.
– När kommunernas insatser senare utvärderades lyftes Uppsala som ett gott exempel. Som jag minns det samlades vi snabbt, redan vid åtta, och började gå igenom vilka åtgärder som behövde vidtas, samtidigt som omfattningen av katastrofen började klarna. Ganska snart började det komma uppgifter om att många Uppsalabor fanns bland de saknade.
28 september 1994. Utanför stadshuset halades flaggorna på halv stång redan på morgonen.
På kvällen ordnades ett möte i Gottsundakyrkan för de anhöriga. Där gav bland andra Gunnar Hedberg samt företrädare för kommunens Posom-grupp, Akademiska sjukhuset, kyrkan, tingsrätten och försäkringsbolag så mycket information som då fanns att ge.
Fortfarande var läget mycket oklart. Hoppet om att personer som rapporterats som saknade ändå kunde ha räddats levde ännu hos många. Stämningen i kyrkan var givetvis mycket tryckt.
– Det var ju en fullständigt absurd situation. Alla människor drabbas ju någon gång av att en närstående går bort, men den här omfattningen och på det här sättet, säger Gunnar Hedberg med bruten röst och tårade ögon.
Känslorna är fortfarande mycket starka, inte minst eftersom han kände många av dem som miste livet ute på Östersjön.
Så här såg löpsedeln, förstasidan och ett par av insidorna ut i UNT 29 september 1994, dagen efter Estoniakatastrofen.
Bland dem hans närmaste granne hemma i Vilan, Svenåke Hedin, som var kamrer på gatukontoret och hade åkt med den nämndemannagrupp från Uppsala som befann sig på färjan. I den gruppen fanns flera personer som Gunnar Hedberg kände väl. Förstämningen i stadshuset och tingsrätten var stor.
– Jag gjorde mellan tio och femton hembesök under de närmaste dagarna när allt hopp var ute. Att besöka en människa i sorg är ju något de flesta gör någon gång i livet, men det här var en totalt overklig upplevelse – att gå från sorgehus till sorgehus, minns Gunnar Hedberg.
Ett år efter Estoniakatastrofen stod minnesplatsen på Gamla kyrkogården i Uppsala klart.
I rollen som kommunens ledande politiker försökte han att agera professionellt, men inombords fanns känslorna av sorg och vanmakt. Estoniaveckorna är hans tyngsta som mångårig kommunpolitiker. Jättevarslet av kommunanställda till följd av den ekonomiska 90-talskrisen förbleknar förstås i jämförelse.
Någon professionell hjälp för att bearbeta upplevelserna varken fick eller sökte Gunnar Hedberg. Familj, vänner och medarbetare utgjorde stödet.
– Kulturen var inte sådan att man gick i terapi. Som tur är har det ändrats nu.