Claes Eriksson har ägnat sig åt textförfattande, musik och allehanda lustigheter på scen i nästan 40 år. När han besökte Uppsala med sin enmansföreställning C Eriksson Max så bjöd han också på en mycket traditionell nummerrevy som, med vissa justeringar i referenserna, lika gärna kunde ha satts upp 1972.
Iförd olika hattar gjorde han entré och rev av fyndiga kupletter och tänkvärdheter på vers. Det är en form av underhållning som närmast håller på att dö ut och jag kunde inte låta bli att tänka på Tage Danielsson, ja till och med på gamle Karl-Gerhard, när Claes Eriksson intog scenen för att framföra ytterligare några välskrivna underfundigheter och sedan lyfta på hatten och buga djupt åt applåderna.
Märkligt nog kändes föreställningen ändå aldrig mossig eller nattstånden. Främst berodde det på texternas kvalitet. I nummer efter nummer bevisade nämligen Claes Eriksson återigen vilken fenomenal ordekvilibrist han är.
Genom att vända och vrida på stavelser och skapa oväntade betydelseförskjutningar utforskade han det svenska språkets allra mest kluriga och dubbeltydiga vrår, på Povel Ramel- och Robert Broberg-vis.
Här och var infogade han också typiskt västsvenska ordvitsar, sådana som de flesta på våra breddgrader suckar djupt åt. Själv är jag halvgöteborgare och förmår fördra skämt som: ”Vad kallar man en norrländsk grävling? Grytlapp.” och ”Vad får man och man klämmer skiten ur en grönsvart oliv? En racka-Gaisare”. Så barnslig, eller kanske snarare göteborgsk, är jag.
Det mesta höll dock betydligt högre kvalitet, som när Claes Eriksson tog fram ett trollerirep och med hjälp av fingerfärdighet och en välsnidad text gjorde en skarp analys av den rådande världsordningen.
Här och var blev han politisk, men aldrig på det där tröttsamma, plakatmässiga viset, utan genom att försiktigt och ödmjukt ifrågasätta tidens ideal. Mycket sympatiskt, oavsett om man håller med honom eller ej.
Efter två och en halv timmes generös föreställning med nyskrivet material i klassiskt format så hade vi också fått se många sidor av den mångsidige Claes Eriksson, den skarpa hjärnan bakom Galenskaparna.
Även om somligt av hans humorgods var lättviktigt och banalt på gammalt Farbror Frej-vis, så genomsyrades ändå Claes Erikssons show av intelligens, ordkonst och eftertänksamhet, något som sällan tillåts ta plats i dagens Humor-Sverige präglat av råa ståuppnummer och snabba oneliners i TV:s humorpaneler.