Det är något visst med dödsmässor och Mozarts i synnerhet. Han skrev den i stort sett på sin dödsbädd och ska i ångestfyllda perioder ha trott att han komponerade sitt eget requiem. Vilket i princip var sant då han dog innan det hann slutföras. På sina håll kan man riktigt känna dödsångesten sippra fram. Med filmen Amadeus har mystiken kring verkets tillkomst fått ytterligare en innebörd där den maskerade tonsättaren Antonio Salieri kramar livet ur den unge virtuosen med sina påtryckningar.
Denna gång framförs det älskade verket av Uppsalas musikklassers årskurs nio och Katedralskolans musikelever, i Uppsala Konsert och Kongress stora sal. Kören ackompanjeras av en 24-mannaorkester och gästas av de fyra solisterna Karin Roman, Ivonne Fuchs, Karl Rombo och Jakob Högström. På dirigentpodiet virvlar den outtröttlige David Anstey.
Introduktionen är suggestiv och mystisk, även om orkestern ibland överröstar kören. I slutet av Kyrie smälter röster och musik dynamiskt ihop för att öka i intensitet i Dies Irae. Och nog är texten dramatisk; ”vredens dag är nära, elden skall då allt förtära”. I Confutatis Maledictis spinner sopranrösterna silkestrådar, så vackert ömtåliga att de skulle kunna brytas av när som helst.
Det är inte helt klart vilka delar av Requiem som Mozart hann slutföra och var hans elev Franz Süssmayer tog vid. Säkert är att Lacrimosa är skapat av den store, då man hittat de åtta första takterna nedskrivna av Mozarts hand. Lacrimosa är själva essensen av Requiem och omänskligt vacker. Både kör och orkester gör den rättvisa med ett kärleksfullt och känslosamt framförande. Pukspelaren har inte mycket att göra under konserten men hans roll blir desto viktigare i slutet på denna sats.
Solisterna gör ett fläckfritt genomförande och skapar en fin kontrast gentemot den unga kören. I sista satsen frammanas en känsla av frid och uppgivenhet inför döden.