Att det tog lång tid innan det hyfsat breda genombrottet kom berodde inte bara på musikbranschens nyckfullhet. Lucinda Williams är en av artisterna som bara blir bättre ju längre tiden går. På skiva har erfarenheten gjort rösten både mångsidigare och djupare. Live har en klädsam bräcklighet tillkommit som gör att det känns som att det när som helst kan krackelera.
När skörheten på Reginateaterkonserten möter låtar om trasiga människor, som i Drunken angel, blir det också magiskt direkt. Det är särskilt i de lugnare låtarna lokalbytet från Svandammshallarna till Reginateatern är som viktigast. Många nyanser hade antagligen gått förlorade i den gamla tennishallen.
På konserten i Malmö två dagar tidigare blev det ett avbrott mitt i när hon botade en panikångestattack med tequila. I Uppsala bryts det redan mitt i första låten för att utrustningen inte sitter där den ska. Mer dramatik än så, annat än underliggande, blir det inte den här kvällen.
Istället känns de inledande låtarna lite såsiga och oinspirerade. Efterhand ökar dock energin och snart blir det släpiga sydstatsuttrycket blir vassare och vassare. Lucinda Williams har inga stora hits att spela med, men låtkatalogen från hennes tio studioalbum är tillräckligt imponerande för att hon lätt skulle kunna skippa coverlåtarna. På Reginateatern gör hon bland andra Nick Drakes River man och Skip James Hard time killing floor blues.
Å andra sidan rimmar covers bra med hela hennes musikgärning som flödar av intertextualitet och influenser från klassisk blues, country och rock. Lucinda Williams musik skulle kunna fungera som ett tvärsnitt av amerikansk landsbygdsmusik både temamässigt och rent musikaliskt. Det är blues, förlorad kärlek, popiga countryslingor, hårda tider, träskrock, väderkatastrofer, gospel och slitna landsortsbarer i ett och samma andetag.
I Williams tappning ryms också enkla familjebestyr innan det är dags att ta bilen ur garaget och dra ut i landsvägsfriheten. Blandar man tillräckligt många influenser och har kraften att kanalisera det genom sitt personliga filter så blir det i bästa fall så eget som Lucinda Williams musik.
Och när man står öga mot öga med både artisten och hennes verk i inspirerade versioner av låtar som Blessed, Essence och Come on känns det lätt som att det är den enda musik som existerar. Under den här konserten hade den känslan gärna fått infinna sig lite oftare.