Ängsskallra är en av de arter som dykt upp på senare år.
Mitt i den uppländska försommaridyllen ligger Rävbacken. Vi befinner oss ett par mil sydväst om Uppsala, inte långt från Västeråkers kyrka. Några kilometer bort glittrar Ekolns vatten. Det vi skymtar där borta är Lårstaviken, med Wiks slott en bit längre in i viken.
Rävbacken är stort som fyra fotbollsplaner och utgör en så kallad åkerholme i odlingslandskapet. Några decennier in på 1900-talet började den urgamla ängs- och hagmarken att växa igen. Betesdjuren tågade ut och några människor med lie syntes inte längre till. Gran planterades, mossan bredde ut sig och arterna blev färre.
Ungefär så var såg det ut när Emil V. Nilsson, doktor i växtekologi, flyttade till trakten med sin familj 2011. Tankarna på att göra en insats för att främja den biologiska mångfalden började gro i stort sett omedelbart.
– Både jag och min fru Erica är biologer. Vi oroas liksom många andra av det artutdöende som pågår och som hänger ihop med klimatkrisen. Det är lätt att känna ångest och kanske också passivitet. För oss blev det viktigt att försöka bryta känslan av maktlöshet och göra något praktiskt, berättar Emil V. Nilsson.
Nyligen utkom hans bok "Rävbacken – Hur arvet från Europas mammutstäpp väcktes till liv för blommor, fjärilar och bin" (Natur & Kultur).
Att återställa ängs- och betesmark hade paret redan testat i liten skala vid en sommarstuga. Dessutom har Emil en kompis i hemtrakterna i Västergötland som på samma sätt visat att det faktiskt är möjligt att vända utvecklingen, åtminstone på ett begränsat markområde.
I februari 2013 fällde Emils fru Erica Torninger en av de allra största granarna på Rävbacken.
– Det är viktigt att påpeka att det inte är gamla träd vi avverkat. Granarna planterades troligen på 1930- och 40-talet, vilket bidrog till att Rävbacken växte igen, säger Emil V. Nilsson.
När jätteträdet slog i backen den där vinterdagen för elva år sedan gick startskottet för projektet. Samtidigt var fällningen av granen Ericas debut med motorsågen. Bara några dagar tidigare hade hon slutfört kursen och fått sitt "körkort" på motorsåg.
Sedan dess har projekt Rävbacken varit en del av deras liv. Hela familjen har varit inblandad, precis som de två grannfamiljer som äger marken.
– Nu är det mesta röjt, men vi måste förstås hålla efter växtligheten hela tiden. Det gör vi med lie plus att korna går här och betar på sensommaren och hösten, berättar Emil V. Nilsson.
Vi har lämnat altanen och står på en bergknalle med utsikt över den kuperade Rävbacken, som ligger mitt i det soldränkta landskapet.
Rävbacken i trakterna av Västeråker och Björk, ett par mil sydväst om Uppsala, är numera ett stycke återställd ängs- och hagmark.
När vi ett par minuter senare strövar runt på det restaurerade området pekar Emil ut mängder av arter som kommit tillbaka på allvar tack vare bättre livsbetingelser. En och ek dominerar bland träden, backsippan är på god väg att etablera sig, svampar, insekter, fåglar – totalt handlar det om 400 arter.
– Gissningsvis fanns det ett hundratal arter när vi satte igång, så visst har det hänt en hel, säger Emil V. Nilsson.
När vi vandrar tillbaka till familjens hus går vi igenom ett mindre skogsområde där gran och tall dominerar. Här är det betydligt mörkare, och markvegetationen består mestadels av mossa och blåbärsris.
– Ungefär så här såg Rävbacken ut tidigare, konstaterar Emil.
För en som inte sett hur området såg ut före 2013 kan det vara svårt att tro en dag som denna – när smultronen lyser och prästkragar och blåklockor blommar. Att plocka sju sorters blommor till midsommar är definitivt inget problem, intygar Emil.
Han skulle gärna se att ängs- och betesmark oftare återställdes i stor skala. På så sätt skulle den biologiska mångfalden gynnas och artutdöendet tryckas tillbaka. Han tar Ängsö nationalpark i Roslagen som ett exempel på att så faktiskt också sker idag.
– Där håller man på och återställer stora markområden med hjälp av EU-pengar, vilket är glädjande.
Emil V. Nilsson berättar om det urgamla odlingslandskapet där åkerholmar sticker upp här och där. De flesta är igenvuxna, till skillnad från Rävbacken.
Samma dag som vi går runt på Rävbacken kommer beskedet om att EU:s omdiskuterade naturrestaureringslag fått grönt ljus. I grunden handlar lagen om hur ängar och våtmarker kan återskapas, skogar blandas upp och grönområden skapas i städerna. Dessutom ställs krav på att bin och andra pollinerande insekter ska gynnas.
Att lagen går igenom beror på att Österrikes miljöminister gick emot sin egen regeringschef och därmed utlöste en regeringskris. Sveriges var en av sex medlemsstater som röstade nej.
Det höga gräset på Rävbacken slås med lie, men först när blomningen är över i slutet av juli.
Prästkragarna är som finast nu.
Bara stubben minner om den stora gran som Emils fru Erica Torningar fällde med motorsågen vintern 2013. Det blev startskottet för projekt Rävbacken.
Så här mörk och artfattig var Rävbacken innan Emil V. Nilsson, med hjälp av sin familj och två grannfamiljer, tog sig an utmaningen att återställa den igenvuxna åkerholmen.
Emil V Nilsson har doktorerat i växtekologi och är redaktör för Svensk botanisk tidskrift.