Efter många år i marginalen kändes 2005 års album Atlantis på många sätt som en comeback. Producenten Lars Haapalainen lyckades tycktes blåsa nytt liv i ett band som aldrig hade blivit dåliga, men fastnat i samma hjulspår och gått för mycket på rutin. I och med de efterföljande framgångarna med Svart blogg kom den riktiga nytändningen och Eldkvarn återtog och behöll sin position som ett av landets mest relevanta rockband.
På Katalin i Uppsala behövde de aldrig riktigt någon återupprättelse. Eldkvarn har spelat här så frekvent att de nästan känns som ett husband. Fast det är förstås skillnad på halvfullt, som innan Svart blogg, Pluras självbiografi, kokainskandalen och matprogrammen, och nu när det är slutsålt.
De flesta band blir bättre av stort publiktryck och höga förväntningar och Eldkvarn är inget undantag. När de kliver ut på scenen gör de det med självförtroende och auktoritet som gör att allt sitter från start. Det är fortfarande de gamla hitsen som håvar in mest jubel, men de senaste årens skivor har fyllt på katalogen med favoritlåtar rejält. Till exempel har Fulla för kärlekens skull från 2007 redan blivit en liveklassiker.
Eldkvarns senaste två album inte varit några sensationer likt de två innan. De har fortsatt jobbat med Haapalainen och levererat, men varningstecknen för att de halkat in på de där hjulspåren igen finns där. Skillnaden är att lunken befinner sig ett rejält snäpp över vad de gjorde under de tio åren innan Atlantis.
Live är de dynamiska och självklara i sitt uttryck redan från början, men det är vid Mauro Scocco-covern Jag saknar oss ungefär halvvägs in i konserten som det tänder till riktigt för första gången. Med ganska enkla medel bygger bandet precis den storslagna ljudbilden som behövs för att teckna kärleken och saknaden som låten handlar om. Den följs upp av en avslappnad men distinkt version av Kärlekens tunga och allsången fyller ut lokalen till max.
Med tanke på att de har existerat i över 40 år låter Eldkvarn i dag i det mesta som de lät när de hittat sin grundformel av rak rockmusik med poetiska texter på 70-talet. Samtidigt har de aldrig lurats in i att bli något nostalgiband som lutat sig tillbaka mot gamla hits utan hela tiden utvecklats långsamt.
När de kör gamla publikfavoriter som Kungarna från Broadway och Pojkar, pojkar, pojkar låter de också lika förankrade i nutiden som i tiden de skrevs i. Eldkvarn öser på, lugnar ner och svänger bättre än de någonsin gjort och det är respektingivande efter 42 år på vägarna.