Det må svaja i både världens och Fagerstabandets ekonomi, men en sak är beständig. The Hives är ett fullständigt lysande liveband. Den punkiga garagerocken med catchiga refränger är som gjord för konsertformatet och vid det här laget har gruppen så många hitiga låtar, som de flesta band skulle ha ihjäl sina morsor för att ha skrivit, att de mer eller mindre kan fylla en hel konsertlåtlista med dem.
Det gör de också. Come on!, Take back the toys, Main offender, Walk idiot walk, Two-timing touch and broken bones, Hate to say I told you so, Patrolling days. The Hives har varit ett stark liveband ända sedan det svenska genombrottet runt millennieskiftet, men åren av intensivt turnerande runt världen efter det har gjort dem till en livemaskin som inte låter ett enda låtparti bli slappt.
Lika viktigt för upplevelsen är Howlin’ Pelle Almqvists underhållningstalang. Som band är The Hives tveklöst bäst i Sverige. Som frontperson är det tveksamt om det finns någon i världen som kan matcha Almqvist när det kommer till att showa och leverera oneliners.
I Svandammshallarna studsar han runt som en speedbomb. Klättrar på trumsetet, hoppar, dansar och kaxar sig med den vanliga glimten i ögat. Berättar att världen startade och slutar med The Hives, låter publiken önska låtar tills någon önskar den de ändå har tänkt spela och dissar The Cardigans.
I en dokumentär om bandets första stora USA-turné pratade Pelle Almqvist om att det hade blivit knepigt med de skrytiga inslagen. När de fortfarande var ett litet och medelstort band hade alla tagit det på skoj, men nu spelade de inför publik där många på allvar tyckte att de var lika bra som de ironiskt utgav sig för att vara.
I dagsläget börjar de närma sig nivån där nästan inget skryt är stort nog för att leva upp till prestationerna. The Hives är precis ett sådant band man behöver som ankare när hela världen är i gungning.