När Kulturnattsprogrammet lanseras slukar jag det direkt. Ringar in intressanta programpunkter. Här ska det bli åka av. Jag hungrar efter konsten.
Fredrik Strage föreläser på temat fans, (som också var titeln på hans bok från 2005) från Kulturhuset Grand i Uppsala.
Någon dag före Kulturnatten skriver musikjournalisten en krönika i DN med titeln "Så botar du din abstinens efter livekonserter". Fredrik Strage har upptäckt att han inte får sitt behov av att se konserter tillfredställt genom att titta på gamla Youtube-klipp. Han snarare längtar efter livescenen mer.
Årets Kulturnatt är digital. Evenemanget brukar samla uppåt 100 000 besökare, klart det inte hade fungerat att köra som vanligt under rådande coronapandemi.
Men för att följa med i Uppsalas digitala kulturnatt krävs ett välvilligt sinne – och gärna en genomlysning av de 150 programpunkterna innan kulturnattsstart.
Toppar listan för mig gör SU-EN Butoh Companys dansnummer "Scrap Love" på Skrotcentralen.
Det allra bästa med årets Kulturnatt måste ju vara är att Skrotcentralen åter är tillbaka på programmet.
Jag klickar på länken.
Danskonst möter ruffig miljö. Musiken vibrerar, svetslågorna sprutar. Regndropparna faller.
Precis sådant som jag gillar. Men snart känner jag som Fredrik Strage. Min konsthunger bara växer, den mättas inte. Jag märker att jag är avundsjuk på den lilla skaran i paraplyer som fick se skådespelet på riktigt.
Kulturnatten har alltid kämpat med balansen mellan att vara en uppvisning av Uppsalas bästa kulturliv och ett informationsblad för lokala verksamheter. I videoformatet blir Scrap Love blott ett smakprov på något som hade kunnat vara mycket mäktigare.
Trassliga knyten av sladdar i grävskopornas hårda grepp. De vitklädda Butohdansarna och metallskrot som gnisslar. Jag vill vara där uppleva, leva.
Jag hoppas att Skrotcentralen fortsättningsvis är med på Kulturnatten. Och att jag nästa år får vara där live och se grävmaskinernas gripklor dansa.
Andra kulturuttryck passar bättre i den digitala formen, som Marielunds dockteaters "Musbageriet". Det är en kortfilm med en dialog som ger liv åt de stillastående lermössen som jobbar i en liten lucka under Güntherska. Klippet inleds givetvis med sången "En sockerbagare".
Med kamerans lins kommer vi ännu närmare mössen, man känner hettan när bullarna far fram. En fluga surrar och fastnar på skärmen. Kanske till och med vinner Musbageriet på det digitala formatet.
Också dansgruppen Braniculas menuettskola ses med fördel hemifrån. Det känns tryggare att försöka göra 1700-tals dansstegen från hemmakontoret än det skulle ha varit att gå i otakt i Engelska parken. Det hade jag nog inte vågat.
Men andra gånger fungerar det digitala kulturlivet sämre.
Ska in och kolla Bakom ridån på Uppsala stadsteater, men först är det svårt att hitta. När jag får fram länken hamnar jag på stadsteaterns startsida och en stor information om coronaviruset.
Jag måste ha missat ingångspuffen till Kulturnattsmaterialet eller är snarare för tidigt ute för det här evenemanget.
Jag slår ihop lap topens lock. Kulturnatten är långt i från slut. Den livesända studioshowen från Uppsala Konsert & Kongress har inte ens börjat, och det finns mängder med punkter på det utlagda programmet som jag inte sett. Kanske klickar jag in igen senare.
Men just nu jag mätt. Inte på kultur, men på att sitta framför en dator.